Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isaac Newton. 1642—1727. Ett tvåhundraårsminne. Av Ernst Sedström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Sedström
falden ligger det något fascinerande i
denna enhetlighet och lagbundenhet, som
säkerligen gjorde ännu långt starkare
intryck på forna tiders människor än på
oss, som kanske hunnit bli en smula
blaserade i fråga om naturlagarnas
universalitet. — Men vad är då innerst inne
denna gravitationskraft? Av vad natur
är den? Newton själv avböjde att yttra
sig härom. »Hypotheses non fingo»,
säger han resignerande. Vi stå i dag på
precis samma ståndpunkt. Vi veta i
denna fråga intet.
Jag nämnde nyss, att den Newtonska
gravitationslagen hittills gällt som en
absolut exakt lag. Den har varit enkel,
något som givetvis talat till dess
förmån, och vad mer är, den har inför
experimentets domstol bestått alla
tillämpningsprov. Men allt detta behöver
naturligtvis icke med nödvändighet betyda,
att den är absolut riktig under alla
möjliga omständigheter. Ty för det första
har man icke kunnat genomföra en så
omfattande prövning av lagens giltighet,
och för det andra är ju alltid varje
experiment behäftat med vissa försöksfel,
som på sin höjd tillåta oss att anse en
lag riktig inom försöksfelens gränser.
På de sista åren har man gjort rön
som synas tyda på att den Newtonska
gravitationslagen endast är en del
—-om också en betydande sådan — av hela
sanningen. Jag syftar på Einsteins
relativitetsteori. Här är emellertid inte
platsen att närmare ventilera detta problem.
Vad som ovan sagts må tjäna som
exempel på de naturvetenskapliga
sanningarnas relativitet.
De undersökningar, som tidigast
gjorde Newtons namn berömt, voro
emellertid de optiska. Man vet, att han vid
mitten av 1660-talet anskaffade ett prisma
och började studera färgspridningen.
Naturligtvis visste man sedan gammalt,
att en solstråle vid genomgång genom
ett prisma uppdelas i en stor mängd
olika färger. Men då det gällde att
förklara detta fenomen, måste man ännu i
det sjuttonde århundradet taga den gamle
Aristoteles till hjälp. Newton kunde snart
experimentellt uppvisa orimligheten i de
gamla föreställningarna, som gingo ut
på att färgerna bildades då ljus och
mörker i olika proportioner blandades
med varandra. Sålunda skulle violett
ljus innehålla proportionsvis mera
mörker än rött. Genom sina undersökningar
kom nu Newton till det resultatet, att
solljuset innehåller en stor mängd olika
färger, vilka vid blandning ge ögat
intryck av vitt. Om en solstråle får
passera genom ett prisma, så skiljas dessa
färgsorter åt, beroende på att de vid
Solljuset består enligt Newton av olika färger,
vilka i prismat brytas olika starkt och sedan
med hjälp av en lins åter kunna förenas till
vitt ljus.
->
De från en himlakropp parallellt infallande
strålarna reflekteras från den buktiga spegeln
till den plana för att efter genomgången av
den konvexa linsen träffa ögat.
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
