Ord och Bild / Trettiosjätte årgången. 1927 / 140 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De rituella gesterna i det forntida Egypten. Av Tyra Kleen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Syntetiserad framställning av präst som förrättar två sysslor, vilket i verkligheten skedde successivt.

begränsade och ej tillåta sådana
extravaganser som t. ex. en utsträckt arm,
vilket endast förekommer i träskulptur.
En sittande staty t. ex. måste hålla
armarna utmed sidorna och händerna på
knäna eller i kors över bröstet. Ett
stående djur måste ha ett block mellan
de fyra benen, så att dessa mera likna
ett reliefben i varje hörn.

En mångsidigare föreställning om de
rituella gesterna än genom den fristående
skulpturen får man (förlåt paradoxen!)
genom relieferna, vilka ju tillåta
utsträckta armar o. d. — I de flesta fall äro
de »reliefs en creux», d. v. s. de
uthuggna figurerna äro nersänkta i
väggytan, så att konstnären sluppit att i det
hårda materialet (mest den kalksten,
varav ökenklipporna bestå) hugga bort
bakgrundens yta för att figurerna skola
framstå upphöjda över densamma.

De motiv som här närmast intressera
oss äro kungars, prinsars och prästers
frambärande av offergåvor till gudarna
samt därmed förknippade böner,
ceremonier och danser. Därnäst sådana
motiv som kröning, förmälning, adoptering,
grundande eller invigning av ett nytt
tempel, upphöjelse till högre rang,
frambärande av budskap, välsignelse,
gratulation, o. s. v. I motsats mot Orienten,
där de rituella gester som tillhöra
gudstjänsten (mudras) äro skarpt avgränsade,[1]
så fanns — som ovan nämndes — hos
egypterna ej denna gräns mellan ritual
och etikett. Samma gester som voro
föreskrivna för prästen, när han med
offer och tillbedjan närmade sig en gud,
dem gjorde även faraonerna anspråk på
att få utförda inför sina egna personer
eller sina statyer, när de identifierade
sig själva med någon gud och läto
avbilda sig såsom Osiris eller Ammon i
deras attityder och med deras attributer.
Det blev hovetikett att man närmade sig
en farao på samma sätt som man närmade
sig en gud.

De egyptiska handgesternas
symboliska betydelse har man ingenstädes funnit
förklarad, och man kan leta sig fram till

Underordnades gester inför överordnade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>