Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två prosadikter. Av Fredrik Vetterlund - Kattungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter hind
i de levande varelsernas rike åter sändas
ut i det stora förnimmelselösa . . .
En handfast hjälpfru verkställde en
afton i kattmammans frånvaro dådet, som
ingen annan ville se på. Man fick veta.
att den större och kraftigare kattungen
varit ganska svårdränkt och till och med,
det blinda lilla djur han var, kämpat
några tafatta tag för sitt lilla liv i
vattenbaljan innan det slocknade. Den mindre
ungen hade nästan genast blivit stilla
och död.
När svarta kattan kom tillbaka till
sin korg, fann hon alltså bara de andra
två ungarna. Gick hon den natten och
letade i källaren, letade och jamade?
Ingen vet. Dagen efteråt var hon väl tyst
— överhuvud var hon en katt som ej
sade mycket — men hennes herrskap
tyckte, att hon vistades mindre nere i
källaren hos sina svarta ungar än hon
borde och att hon gick i trädgården och
sökte.
Var det så? Dock, snart sökte hon
ej mera. Hon såg de små hon hade för
ögonen, men de andra. . .
Men uppe bland människorna i villan
fanns det en man, som ej kunde låta bli
att då och då tänka på detta. Tänka på
hur de gråbrunspräckliga efter några
dagars besök i de levande varelsernas
värld genast ånyo sänts in i det stora
förnimmelselösa. Såframt ej deras lilla
själsgnista med det samma tvingats att
söka sig andra vägar uppåt i ljuset. . .
Vem vet något om detta?
Och de andra som fått leva och nu
dag för dag växte och kravlade och
blevo lustiga att se på och fingo ögon
och började tydligt märka, att de hörde
samman både med modern och med
varandra . . . De hade ännu varit blinda, när
de haft förnimmelse av sina syskon. När de
öppnade ögonen, sågo de dem ej, okända
makter hade fört dem undan ur deras
närhet. Kanske dock — fantiserade
mannen uppe bland människorna — hade
deras lilla jag en dunkel känsla, att de
varit flera i det stora mörkret och att
något fattades, som aldrig komme igen.
Men den förnimmelsen skulle slockna
som så mycket annat slocknar hos vida
förnämligare varelser än de. Och
spårlöst, spårlöst skulle de små
gråbrunspräckliga vara borta, likt millioner
dränkta kattungar och nyfödda
människobarn och själsgnistor som fått slockna
innan de slagit ut i låga.
Så där förnumstigt grubblade mannen
uppe i villan medan sommaren gick sin
gång och Trulsan ånyo låg sorglös
och spann i trädgårdens och solskenets
ljuvlighet och tittade med outgrundliga
ögon.
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
