Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hilma Angered-Strandberg. Av Harald Schiller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Schiller
åt dagsaktuella spörsmål, men hon levde
ännu i den tron att man måste ha
kvinnoproblem med i dikten för att vara diktare.
Sådant var ju det enda som intresserade.
Hilma Angered-Strandberg var vid denna
tid påverkad framför allt av Kielland och
fru Edgren.
När hon 1894 återvände till Sverige
från Amerika och började sitt andra verk
»Den nya världen», kände hon sig helt
fri från alla påverkningar. Nu ville hon
försöka skriva som sinnet bjöd henne, i
varje fall lyriskt, bara inte som Kielland
och de andra, till vilkas produktion hennes
inre ropade nej.
Författarinnan bodde då på Mörsil,
utfattig, lungsjuk, full av förtvivlan över sin
belägenhet och tvivel på sin förmåga.
Under denna svåra period blev Ellen Keys
»Missbrukad kvinnokraft» henne en verklig
hjälp i hennes vilja att hålla sig upprätt
och skapa. Hon kände intensivt, att
diktens rymd var fri och oändlig. Den
vänskap som slöts mellan Ellen Key och
Hilma Angered-Strandberg kom att betyda
mycket för författarinnan, och i hennes
kommande verk spårar man tydligt
inflytandet från den äldre vännen.
De hade funnit varandra också i den
stora entusiasmen för Heidenstams diktning.
Det råder inom den nuvarande
litteraturforskningen en benägenhet för att
underskatta den insats i vår litteratur, som
Heidenstam gjort med »Vallfart och
vandringsår». Man menar, att den i mycket
endast var förklätt 80-tal. Strindberg själv
var inte sen att påpeka, att hela 90-talet
redan fanns på 80-talet. Självfallet är den
Heidenstamska debuten ej en plötslig och
oväntad stormflod utan en utveckling ur
det föregående skedet. Alla försök att samla
litteraturhistoriska epoker under givna
formler äro ju ytterst vanskliga och bli aldrig
helt uttömmande. Det synes dock som
om man finge en helt annan syn på det
Heidenstamska genombrottets betydelse i
svensk diktning, om man inte alltför länge
stannar vid blott och bart analysen av
»Vallfart och vandringsår» utan mera
tänker på den oerhörda verkan denna
diktsamling hade på samtidens författare och
den nya rymd den skänkte ett flertal av
dem. Hilma Angered-Strandberg, själv
kritisk mot mycket av denna nyare litteratur
och till fullo erkännande sin tacksamhets-
skuld till 80-talet, har icke ord nog starka
för den känsla av frigörelse som grep
henne, när hon läste denna diktsamling.
»Den verkade berusande.» Selma Lagerlöf
och Gustaf Fröding, flera andra att förtiga,
ha uttalanden av samma slag. — Den
kvinnliga personlighetens frigörelse, som
Hilma Angered-Strandberg hävdat i sin
första bok, fick sin stridsskrift genom Ellen
Key; litteraturen sin genom Heidenstam.
Båda bidrogo att frigöra hennes egen
skapande kraft.
Hilma Angered-Strandberg blev en
säregen företeelse i vår litteratur. Hon gick
egna vägar, därtill tvingad dels av sin
natur, dels av sin uppfostran och av de
öden hon genomgått. När hon hade funnit,
att hennes skaparkraft var fri, och att hon
kunde bära fram just vad som låg henne
på hjärtat, gjorde hon det på sitt eget vis.
Redan det förhållandet att hon aldrig
skrivit utan att en inre kraft tvingat henne
att skriva har bidragit att ge henne en
särställning. När hennes verk varit mogna,
har hon burit fram dem, vare sig de
passat dagens mod eller icke. Hon har varit
sin musa obrottsligt trogen. För den skull
har hon fått lida bitter nöd och göra de
smärtsammaste umbäranden.
Det är för övrigt naturligt, att hennes
verk skulle bli relativt okända för
mängden och lästa endast av ett fåtal. Hennes
form är icke alltid oklanderlig, i varje fall
lider den ofta av en viss tyngd. Hennes
böcker, tillkomna av ett inre tvång, bära
alla spår av en födelseakts bittra smärtor
och tunga möda. Hennes diktning har varit
kamp, kamp för att ur djupet hämta fram
den ädla metallen. Och den har varit mer
än så, ty den har samtidigt varit en
domedags bokslut över hennes liv, dess
människor och öden, ja, över allt som snuddat
vid hennes väg eller korsat den. Flera av
hennes bästa arbeten bottna i
självupplevelser, hårda, tunga sådana, problem som
helt tagit hennes tankevärld fången.
Böcker som ställa stora krav på den
läsande allmänheten ha aldrig varit
populära, och Hilma Angered-Strandbergs
utgjorde intet undantag. Kontakten mellan
henne och publiken blev mycket liten, och
detta bidrog att öka den isolering, i vilken
författarinnan befann sig efter hemkomsten.
Hilma Angered-Strandberg blev mer och
mer sluten inom sig själv, grubblande och
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>