Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hilma Angered-Strandberg. Av Harald Schiller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Schiller
ringar från Italien bära tydligt märke av
sin författarinnas syn på tillvaron. Hon
hade så länge levat i mörker, ensamhet
och svår kamp, att Italien för henne blev
ett vilans och solens land. Men hennes
skarpa och misstrogna blick på livet kom
även här fram. Lika litet som i Amerika
lever hon här turistens liv, hon lever med
folket självt. Italiaskildringarna utgöra en
märklig kontrast till Amerikaskildringarna.
I de senare var det henne och de henne
nära stående som skildrades med landet
och dess folk som bakgrund. I
ltaliaskis-serna ger författarinnan ett helt folks psyke.
Hilma Angered-Strandberg stannar inte som
de flesta andra gjort inför det ljusa,
glättiga i den bild som Italien visar. Hon
dröjer till och med nästan för mycket
inför bildens avigsida. Man saknar i hennes
skildring detta soliga, luftiga, halft
ogripbara som ligger över landet och dess
befolkning, trots dess armod. Hennes
berättelser ha sitt värde inte så mycket i färgen
och stiliseringen som i fråga om
sakligheten och djupet. Hon tar sina italienare
på kornet. På några sidor ger hon
exempelvis en träffande skildring av italienska
folket i strejk, dess vrede, stora gester,
tal och skrik. Men när sedan strejken
misslyckats och det hela är över, äro de lika
muntra och glada som förut, och fira med
några glas chianti den stilla kvällen och
den misslyckade strejken. Författarinnan
känner så väl till och kan återgiva detta
folk i dess vardagsliv: hustrun, som trälar
från morgon till kväll, ungarna, som äro
smutsiga och trasiga och ständigt hungriga,
och männen, som slita ut sig för usla
dagspenningar. I allt detta äro de kyrkliga
festerna de enda verkliga ljusglimtarna.
Hilma Angered-Strandbergs livssyn går igen
även här: livet, var det än vara må, är en
evig strid; det är fyllt av umbäranden och
bittra lidanden.
19 12 utkom författarinnans största arbete
»Hemma» —- det som hon själv satte
främst i sin produktion. Under det stilen
i »Västerut» i huvudsak var betingad av
dialogen och i den rena skildringen är
dramatisk, är den i »Hemma» åter lugn,
nästan episk. Berättelsen bäres av ett rikt
temperament och en för livets alla
företeelser vaken syn. Framför allt
bondeskildringarna äro glänsande gjorda.
Författarinnans förmåga att återge landskapet så
att man ser det och minns det, är mindre
vanlig, och hennes bönder ha den
konstlöshet och kärvhet, som äro utmärkande
för våra lantbor. När Böök jämför hennes
konst med Wilhelmsons, är det fingret på
rätta punkten. Författarinnans avsikt med
»Hemma» har varit mycket diskuterad, och
det faktum att en dylik diskussion kunnat
uppstå är ett tecken till att boken och
dess mening icke är klart framställd. Felet
ligger främst i att den ena av
huvudpersonerna icke kommit till sin rätt och att
teckningen av hans karaktär icke har
pregnant klarhet och tyngd. En del
oväsentligheter i religionsfrågor och annat tynga
även ned det hela.
»Hemma» är tänkt som en parallell till
»Den nya världen». Bokens ena motiv är
att i en svensk-amerikans gestalt och
genom honom ge en stort lagd skildring av
svenskt liv. Författarinnan vill visa, hur
denne man får hemmasynen tillbaka.
Amerika har nog mycket nytt att ge, när det
gäller uppfinningar, det mekaniska etc.,
men andligt står det stilla. Där blir det
ohjälpligt efter Europa. Hemma finns det
nya för svensk-amerikanen, och först där
får hans sin andliga horisont vidgad, detta
tack vare halvbrodern till hans gamle vän
prosten Löving. Denne representerar
författarinnans andra tanke, bokens så att
säga inre motiv: När är en människa värd
att leva? Och svaret blir: En människa är
värd att leva endast och allenast genom
vad hon är såsom människa och genom
vad hon såsom sådan ger andra människor.
Prästens bror kan inte handskas med pengar.
Han dör utfattig och av många ansedd som
en omöjlig varelse. Men genom det han
verkar hos andra är han mera
livsberätti-gad än de som under sitt liv samlat sina
jordiska lador fulla.
Men en sak är vad författarinnan tänkt
och vad en som känner detta med god
vilja kan läsa ut ur hennes bok, en annan
vad hon verkligen framställt. Ellen Key, som
väl kände till författarinnans plan, har i
ett av Bonniers månadshäften 1912
framlagt de synpunkter, efter vilka boken bör
bedömas. Hon polemiserar där mot den
uppfattning Böök gjort gällande i en
anmälan av boken, men en opartisk läsare
måste medge, att om man icke i likhet
med Ellen Key kände de synpunkter, efter
vilka boken skulle bedömas, måste man
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
