Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hilma Angered-Strandberg. Av Harald Schiller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hilma An ger e d-Str and b er g
till stor del ge Böök rätt. Bokens
sammanhållande tanke blir författarinnans angrepp
på kristendomen sådan den representeras i
prosten Lövings gestalt. Därmed är också
objektiviteten borta. Ty denne är tecknad
med lika mycket hat som hans bror med
kärlek. Prosten är småaktig, girig, fariseisk.
Hilma Angered-Strandberg talar om honom
i en personligt bitter ton och med en
sylvass skärpa, som förråder personliga
erfarenheter. Med denna gestalt vill hon ha
sagt, att en själasörjare måste vara en från
världslighet befriad själ. Löving är ingen
representant för prästerna; han är en
individ för sig och hör som sådan till en av
författarinnans skarpast och bäst tecknade
personer.
Som motsats till Löving står hans
halvbror Torsten Hellman, en svag man,
omöjlig i allt ekonomiskt. Han underhålles av
Löving, under det att han arbetar på sitt
livsverk, en bok. Denna bok bränner han
likväl till slut, ty han har i den framställt
brodern på ett skoningslöst sätt. Han
känner, att han skulle handla orätt, om han
läte ge ut den. Ändock vet han, att boken
är hans livs storverk. Hellmans
människovärde består i att han är en »väckare», ty
genom sitt väsens rikedom blir han en
livgivare åt andra själar. Den från Amerika
hemvändande Magnus Grot drives till inre
självrannsakan och till nationell rannsakan
genom honom. Han blir under Hellmans
inverkan svensk, och han väljer hellre
fattigdomen här hemma än rikedomen i
Amerika, där han skulle mista sin själ.
Han får mod att säga prosten hela
sanningen om hans liv och lära rätt i ansiktet.
Med andra ord: han bryter med sitt
föregående liv, så som det representeras av
hans fästmö och prosten, för att i stället
övergå till de människors sida, vilkas främsta
representant är Hellman . . . mannen, som
lever som Jesus lärde, likt liljorna på
marken och med en enda visshet i livet: ett
är dig nödvändigt.
Hade Hilma Angered-Strandberg förmått
teckna Hellman lika stort i hans liv och
åsikter, som hon lyckats det med Löving,
hade »Hemma» varit ett fullödigt verk.
Men det är nu en gång för alla svårare
att teckna idealitetens och det himmelskas
bild här i världen än det ondas och fulas.
Redan Dante på sin tid insåg detta i sin
Commedia. Ansvaret för dagens arbete, för
livets grå enahanda, där penningen och
det ekonomiska ändock spelar en roll,
saknas hos denne Hellman. Han känner
romantikernas stolthet inför diktarkallet och
ser följaktligen ned på arbetets män; men
han drar sig icke för att leva på denne
brors godhet, fastän han föraktar honom.
Hellre än att själv på ett modigt sätt sätta
handen till plogen i kamp för existensen
och leva ett enkelt liv grundat på vad han
själv förmår förtjäna, lever han obekymrat
på allmosor. Dessa och andra fel tynga
ned boken, vilken med en smula
omarbetning säkert skulle fått ett helt annat
utseende.
»Hemma» blev väl uppmärksammad i
pressen som ett mindre vanligt arbete, men
vad författarinnan drömt om att det skulle
bli, blev det ej. Hennes tillvaro blev än
dystrare. Intet av allt hon kämpat för
nådde dit hon syftade. Fattig, obemärkt
och sjuk levde hon sitt liv i en småstads
skymundan. 1919 dog hennes man.
Isoleringen var fullständig.
När Hilma Angered-Strandberg plötsligt
1924 utgav sitt senaste verk »Barbarens
son», var det för många som en röst från
de döda. De som läste den häpnade över
att finna en författarinna full av liv och
utveckling, upptagande till behandling
problem som varken hörde till de vanliga eller
lätta i litteraturen. Kritiken var nästan
enhälligt erkännande men publiken höll sig
efter vanan borta.
»Barbarens son» är en djup bok och en
ödmjuk bok. Lekbroder Giovanni,
träsnida-ren, inser till slut efter ett helt livs kamp
och möda, att han ej vårdat gudstanken
som han skulle. Konsten är underordnad
Gud; konstnären är den ödmjuke tjänaren,
vars lott är de undanskymdas. I döden
segrar broder Giovanni, ty då har han
förgätit allt själviskt och kan åkalla i anda
och sanning.
Överblickar man Hilma
Angered-Strand-bergs produktion i dess helhet, finner man,
att dess författarinna närmast ansluter sig
till den författartyp, som i Sverige
representeras av Ernst Ahlgren och Charlotte
Leffler. Hon är skarpare, kantigare än dessa,
hennes skildringskonst är mera bitter än
deras, alltid full av en fantasi, vilken med
nästan osviklig säkerhet väljer det rätta och
mest typiska. Rent konstnärligt står hon
på samma höga nivå.
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
