Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Torsten Fogelqvist. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Bergman
kant. Han får inte sliska och inte svavla.
Han skall stå i förbund med framtiden,
men utan alla uppkomlingslater. Han skall
kunna ena, samla, värma. För honom skall
livet betyda mer än teorien, anden mer
än bokstaven, människan mer än
partiparollen. Ja, som människa till människa
måste han komma till oss. Han skall vara
humanist i ordets djupaste bemärkelse.
*
Så har nu Torsten Fogelqvist kommit
till mig mellan jul och nyår. Det är inte
så många böcker som bära hans namn,
och det mesta i dem kände jag till sedan
länge; men en omläsning har friskat upp
intrycken av hans rika och frodiga
personlighet och gjort mig hågad att följa
honom på nytt för att se hur han vuxit
till vad han är: en av våra bästa nu
levande och verkande kulturkrafter. Jag tror
att hans egentliga historia börjar med en
ung rebellisk student i ett gammalt
prästhem. Ingen har varmare än Torsten
Fogelqvist betygat sin skuld till svensk
prästgårdskultur; halva hans väsen har ju sin
rot där. »I den kulturen fanns kärnvirke,
vresig, men stark ved, timmer för nödår,
vintrar och oväder. Och om karamellerna
voro sällsynta i mormors sypåse, så låg
det i stället en osynlig lyra där.» Det är
den lyran som kommit att ljuda allt
starkare i den mognade mannens bröst.
Men den unge nittiotalsstudenten lyddes
till andra röster; det gick
frigörelsestormar i blodet, och konflikten mellan två
generationer kom naturligtvis att stå
skarpast på det religiösa området.
Verssamlingen På vaxtavla bär årtalet 191 2.
Skalden hade då visserligen för längesedan
lämnat det akademiska medborgarskapet
bakom sig och stod mittuppi det sociala
såsom lärare vid Brunnsviks folkhögskola;
men åtskilliga dikter i boken gå tillbaka
på ungdomsminnena, och det talas rent ut
om ett tillfälle då »julens fridsklang skars
med domens ord mot en förlorad son».
Det var tidens typiska kontrovers.
Mannen som skriver på vaxtavlan är
åtminstone inte av vax själv. Det trotsiga och
viljebetonade hos dessa sånger är ett hugg
mot en förvekligad dikt, som gjort Apollo
till narr vid ett kärlekshov.
Narkissos-poeterna tillropas ett kärft: »Är toaletten
slut? Kan handlingen begynna?» Rom och
Hellas apostroferas. Och det heter
uttryckligen :
Till mannen hör åskan och svälten och stormen,
den hårda bragden . . . den hårda formen.
Det mesta av denna poesi kan säkerligen
rubriceras som Lesefriichte; man skymtar
de klassiska studierna lite varstans. Och
i Fogelqvists andra diktsamling Sånger till
den förlorade skönheten (1915) möter ett
retoriskt och abstrakt drag som snarast
tyder på ett försök att komma över och
bortom dagens verklighet. Skönhetslivet
blir en vingad genius. En Arielsk flöjtton
i vedermödorna. Ett rus som bara har
evig oro i släptåg och som låter själva
»sömnens kudde susa av vilda fåglars
dun». Den antika hymntonen, som
diktaren behandlar med stor stilistisk konst,
har många förebilder. Här talar en
spänstig och brinnande, hellenskt kostymerad
ande; men talet har ännu inte fått den
personliga klangfärg som senare, när det
håller sig närmare jorden och blir till
saftig och blodfull men aldrig materialistisk
förkunnelse. Torsten Fogelqvist är större
lyriker på prosa än på vers.
Förmodligen skulle han väl ha fått sin
kateder om han stannat i Uppsala, och
säkert hade det inte fattats lärjungar kring
den. Det är inte alltid det göms en
diktare i en professor. Men studiecellen hade
svårt att hålla hans ande fången, det stod
så mycket därutanför och klappade på,
skönheten fick inte bli försoffning,
lärdomen inte bara genomplöjda luntor, tiden
var demokratisk, och det fanns något som
hette folkbildning. Allt detta som lockade
och drog var livet, och livet var mer än
böckerna, liksom gärningen mer än
drömmen. Hur livligt Torsten Fogelqvist
opponerat sig mot den utilistiska
intensitetsmoralen, mot mister Pelmans flåsande fråga: »Är
ni effektiv?» så har han med sin starka
realitetskänsla alltid haft ett gott öga till
den praktiska nyttan och sällan försummat
att framhålla den gentemot det blott
glänsande i en bragd eller en ära. I
fyrahundraårsminnet Rikshövitsmannen —
något av det koncentrerat yppersta han
skrivit — säger han på sitt slagfärdiga
bildspråk: »I vår nation finns en ingrodd
benägenhet att underskatta mursleven för
trumpinnarna och i avseende på
riksbygg-mästeriet föredraga dem som byggt stort
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:00:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1927/0202.html
