Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om snön som föll i fjol. Av Gerhard De Geer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om snön som f öll i fjol
Av Gerard De Geer.
cr
cy
VARA TRAKTER
smälter vintersnön åter bort för
vårsolen, och det så
fullständigt, att man ju ej ens
bör tala om den snö som föll i fjol.
Allra kraftigast verkar snösmältningen
uppemot fjälltrakterna, där de största
snömassorna hopats. Efter ödemarkens
långa, tysta vinter kommer våren med
sina tusental av sorlande snöbäckar, som
förenade till skummande och brusande
älvar rycka med sig allt löst i sin väg
och komma fjällfloden att svälla till
tjugu-falt den vanliga vattenmängden.
Så har det nog också fortgått under
åtskilliga årtusenden före vår tid.
De äldsta mänskliga urkunderna såväl
som de kaliforniska jätteträden med sina
regelbundna årsringar, stundom mer än
3,000 till antalet, hava intet att förtälja
om någon större klimatförändring. Detta
jämviktsläge i vårt nuvarande klimat
står i skarp motsättning till den tidigare,
högst märkliga klimatförbättring, vilken
gjorde slut på istiden och om vilken
den senaste tidens undersökningar
lämnat oss oväntade upplysningar. Vi måste
härvid gå tillbaka till jordens egna
urkunder, till den teckenskrift, som
naturens egen utveckling lämnat efter sig
och vars huvuddrag sedan mitten av förra
seklet blivit alltmera kända, så att de ju
i vårt land numera snart sagt blivit allmän
egendom.
Sålunda veta vi nu, att de väldiga
klippblock, som sägnerna sökte förklara
såsom jättekast och som för visso krävde
jättekrafter för sin förflyttning,
framsläpats av en väldig landismassa, som
en gång övertäckte hela vårt land samt
omgivande grundhav och deras närmaste
grannländer.
Vår nuvarande vintersnö är sålunda
en rudimentär kvarleva från istidens
ihållande snöbetäckning.
Mångåriga och mångsidiga
detaljundersökningar hava noga fastställt såväl det
forna istäckets utbredning som de
riktningar, utefter vilka ismassorna repat
och avslipat berggrunden under sin
långsamma rörelse ut emot
avsmältnings-gränsen från de mera centrala områden,
där landisen bildades genom mångårig
anhopning av snömassorna.
Då för tiden fanns det verkligen
anledning att tala om snön som föll i fjol,
ty den tidens ofantliga ismassor kunde
aldrig hava bildats utan att vintersnön
under långa tidrymder inom de snörikaste
och kallaste trakterna år från år kunnat
hopas utan att bortsmälta under den
varmare årstiden.
Så länge detta fortgick,
sammanpackades efter hand snömassorna till is, som
sakta pressades undan åt det håll, där
motståndet var minst.
Det måste ha varit en mycket lång
tid, under vilken isjättens snöinkomster
under vintrarna betydligt överstego
somrarnas vattenutgifter, så att med tiden
ett väldigt kapital av snöis hopsparades.
Men slutligen inträffade det märkliga
omslag i klimatet, som blev början till
en ny tidrymd, då det så länge hop-
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
