Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om snön som föll i fjol. Av Gerhard De Geer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om snön som föll i fjol
sparade iskapitalet jämförelsevis hastigt
bortslösades, i det den ökade värmen
efter hand gjorde slut på isens övervälde
och inledde vår egen blidare tid.
Att börja med var förändringen inom
isens hushållning ganska obetydlig, men
utgifterna började så småningom
överstiga inkomsterna, och isområdet började
sakta att minskas.
Efter åtskilliga uppehåll fick
snösmältningen alltmera övertaget, och isområdet
minskades allt hastigare.
Till sist smälte de sista resterna av
landisen bort med en förvånande
hastighet, som tydligt nog visade, att nu var
snöns övervälde och därmed istiden slut,
och nu togos också de förut av mäktiga
ismassor begravda ödemarkerna i
besittning av växter och djur och fingo ett
tempererat och därjämte stimulerande
klimat, särskilt gynnsamt för utvecklingen
av den mänskliga kulturen.
Vad vi numera veta om ursprunget
till hela denna utveckling förskriver sig
ytterst från den sista istidens
mångtusen-åriga anhopning av snöis, som under
den följande långvariga
klimatförbättringen allt efter den växlande
värmemängd, som varje år anlände från solen,
avgav en motsvarande mängd
smältvatten. Detta nedträngde genom isens
sprickor till dess underlag och medförde
härifrån på sin väg utemot iskanten mer
eller mindre lerslam, allt efter den
växlande mängden av smältvatten.
Då de leriga isälvarna utmynnade i
stillastående sjö- eller havsvatten utanför
landisens kant, avsatte de sålunda för
varje år under dess varmare del ett
tjockare eller tunnare lervarv allt efter
smältvattnets och solvärmets växlingar.
Genom undersökningar, som påbörjades
för nära femtio år sedan, har det nu
lyckats, ej blott att med varandra direkt
hopknyta och sammanräkna samtliga
års-varv, som avlagrats inom Sverige utefter
den efter hand allt hastigare
undan-smältande landiskanten samt att
därigenom bringa till stånd den så kallade
Svenska Tidskalan, utan därjämte att
påvisa denna tidskalas universella giltighet
över hela jordklotet genom en serie
planmässigt utförda parallellmätningar, inom
Nordamerika från och med 1920, inom
Himalaya 1924—26 och inom Argentina
1925—26.
För närvarande hava dessa genom
naturens egen självregistrering
åstadkomna annaler blivit uppsökta och utan
någon lucka sammanställda till en
års-följd, omfattande ungefär 18,000 år.
Liksom ofta var fallet med våra äldsta
historiska urkunder, kilskrifterna, så
utgöres naturens egen urkund av lerskivor,
men i dessa fall äro ytorna släta och
sakna givetvis alla skrivtecken, varför
nyckeln till deras verkliga innebörd kom
i dagen först genom uppmätning av
deras växlande mäktighet. Det var denna
växling som möjliggjorde deras
igenkännande och sammanställning från punkt
till punkt och slutligen från land till
land över hela jordklotet. Givet är, att
härvid mätningarna måste utföras med
stor omsorg, så att felkällor av skilda
slag kunna undvikas.
Emellertid kan just den universella
förekomsten av samma växling i
års-varvens tjocklek icke rimligtvis förklaras
på annat sätt än genom motsvarande
förändringar hos den solstrålning, som
årligen framkommit till jorden och
medfört ifrågavarande växlingar i den årliga
mängden av smältvatten och lerslam.
Rörande de många skilda slag av
geografiska forskningar, som möjliggöras
genom den nya undersökningsmetoden,
måste här hänvisas till Geografiska
Annaler för detta och föregående år, vari
de nyaste undersökningarna i hithörande
frågor närmare behandlas.
Emellertid hava vi nu erhållit ett me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
