Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Guy de Maupassant: En gammal historia (Histoire du vieux temps). Scen på vers. Översättning av Georg Procopé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gammal historia
o
En morgon fjärranfrån
förnummo plötsligt vi kanoners dova dån.
Min vard kom andlös in och hann knappt stamma satsen:
»De blå ... de komma hit . . . de ska besätta platsen!
Fly! . . Rädda er!» . . Visst var jag ganska skräpig ju,
men brått fick jag likväl, det var nödvändigt nu.
Som när en nummerhäst hör hornsignalen skalla,
stridsfebern kände jag mig bort till striden kalla.
Men hon, klädd helt i svart, liksom om sorg hon bar,
på tröskeln bidde mig med tårfyllt ögonpar,
och stigbygeln hon höll, tills jag satt i min sadel.
Som artig kavaljer förutan vank och tadel
jag tryckte då en kyss på hennes panna käckt.
Hon ryckte till som om hon förolämpats fräckt,
och hennes stolta blick en häftig blixt mig sände.
»Min herre!», sade hon och rodnade och vände.
Hon var naturligtvis alis ej den som jag tänkt,
det märkte jag först nu. Och jag, jag hade kränkt
plumpt, oförlåtligt plumpt den fina unga kvinnan!
Av gammal ätt bestämt, hon av sin fader, innan
han dragit ut med oss att kämpa mot de blå,
i några trognas vård här anförtrotts . . . Också
var mitt beteende i början ej behändigt.
Men jag var ännu då lik Don Quixote fullständigt,
och av romanlektyrn min hjärna föga smält.
Jag satt således av och böjde ideellt
på riddarvis ett knä och sade vad jag borde:
»Min fröken, värdigas förlåta vad jag gjorde!
Och tro mig, ty jag lögn på läppen aldrig för:
er kysste ej en tölp och ej en kurtisör.
Men går ni in därpå, var kyssen som jag gav er
nyss, en förlovningspant, som jag skall kräva av er,
när kriget väl är slut.» — »En fästmanskyss alltså»,
hon sade skrattande, »en fästmanskyss? Må gå!
Det är en annan sak. Stig upp då, jag förlåter
er, vackre främling, nog. Farväl, men kom snart åter!»
Och hennes fina hand en kyss mig sände än . . .
Så red jag därifrån.
Markisinnan trist. Och ni kom ej igen?
Greven- Nej. Och varför? Jag själv kan frågan ej besvara.
Kan, tänkte jag, det barn jag sett tre dagar bara
mig älska? Och jag själv, höll jag väl henne kär?
Jag tvekade: kanske, om jag kom åter, är
hon redan lyckligt gift, min vackra unga fröken,
och lever blott för man och barn och hushållsstöken.
Mitt dumma frieri och allt mitt joller tog
hon dessutom på allvar ej . . . Hon log
däråt väl på sin höjd som åt ett ljuvt förflutet . . .
Var jag ens viss att där hon skulle stanna? . . Slutet
på tveksamheten blev att det var mera värt
att hennes minne städs bevara ljust och skärt
och henne sådan se alltjämt blott som den dagen
än henne återse och kanske bli bedragen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
