Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Carl Milles. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Milles
iver, som skulle föra honom långt, ehuru
dess eld ännu dämpades av en
känslighet, som blödigt vibrerade inför varje
tillstötande motgång.
Unde^ de första åren av sin
Parisvistelse synes han tämligen kritiklöst ha
tagit intryck än av den stora konsten
och än av dagens banaliteter, medan
den figur, kallad »Lyss», varmed han på
världsutställningen 1900 erövrade en
silvermedalj, väl närmast anslöt sig till
Hasselbergs »Snöklocka». Det var först
emot sekelslutet hans blick öppnades
för betydelsen av den impressionistiska
skola, som efter en bitter strid mot den
akademiska traditionen vid denna tid stod
som segrare på valplatsen.
Om man får tro den något mytiskt
färgade historia, som av Carl Laurin
anföres i Nordisk konst, så gjordes
bekantskapen med Rodin på följande
romantiska vis:
»En dag inlämnade Milles på salongen
en kandelaber med reliefer från Dantes
Helvete. Bärarna gycklade med
konstverket, och förargad slog Milles sönder
detta [?] och lät bitarna ligga. Någon
dag efteråt kommer till hans blygsamma
bostad en herre. —■ Jag är Rodin, jag
såg er sönderslagna gipskandelaber på
salongen. Det var en bra sak. [Ej olik
mina Helvetesportar!] Vill ni komma
hem och hälsa på mig? — Den blyge
svensken har berättat att han stod i två
timmar utanför bostaden, innan han
vågade stiga på hos den store fransmannen.s
Besöket kvarlämnade ett djupt intryck
lika väl av Rodins personlighet som av
hans konst. Från denna dag hyllade den
från norden utdragne lärlingen honom
med samma beundran som tjugo år
tidigare Hasselberg ägnat åt Donatello och
i rokokons tidevarv Sergel åt antiken.
Rodins ytterst förfinade modellering samt
lidelsefulla grepp på rörelsen blevo
hädanefter vägledande för Milles’ utveckling
Gustav Vasas huvud. 1925-
A kolossalstatyn i Nordiska museet.
samt mönstret för hans i åtskilliga
avseenden med läromästarens befryndade
talang.
Annu hade emellertid den 25-årige
skulptören endast framträtt med relativt
svaga arbeten i en famlande stil, när
underrättelsen om den i Sverige utlysta tävlan
om en bildstod till förhärligande av Sten
Sture väckte hans slumrande kraft och
tände hans med historiska minnen från
Uppsala-slätten laddade fantasi. En smak
för det storvulna, som hittills hållits nere
av den sjukliga mattheten i hans väsen,
bröt nu fram och bortsopade i en
handvändning hans Kleinkünstlerei.
Han sökte först följa programmets
krav på en isolerad figur, som krönte
porfyrpelaren. Men då han icke fann
någon lösning på denna väg, beslöt han sig
dristigt nog för att spränga programmet.
Upptagande Börjesons gamla idé att
framställa segraren vid Brunkeberg i kret-
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
