Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Carl Milles. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Milles
impressionistiska teknik på ett pittoreskt
vis kommo till sin rätt. Redan skildringen
av en kvinnlig astronom från 1900
tjusar med en graciös mjukhet och
abandon. I en bredare stil har konstnären i
Kronbergsbysten återgivit den lätt
affekterade hållningen hos en måleriets
grandseigneur. En spirituell elegans
utmärker bysten av Mittag-Lefifler.
Mindre lyckat verkar det från Rodin lånade
maner konstnären senare använde, då
han strävar att förlösa anletsdragen
direkt ur den råa stenen. Meningen
härmed var från Rodins sida att redan i
materialet giva en föreställning om
människoandens kamp för att höja sig ur
stoftet. Men det kan icke nekas, att herrar
Stridsberg, Alfvén och Wettergren se
besvärat djupsinniga ut i en så tryckande
stenhalskrage.
Generellt taget skulle man kunna göra
den anmärkningen, att konstnären
lyckas bäst med intellektuella modeller ur
den borgerliga miljön, men verkar
svagare, när han frammanar dragen av våra
hjältar och snillen. Finheten av
Scheeles pose, då han forskande lyfter
retorten mot ljuset, har med skäl blivit
beundrad, även om rörelsen är för tillfällig
för att bli rätt monumental. Men
snilleblixten saknas i det öga, som dock
kastade ett så klart ljus in över naturens
skumma laboratorium. I den senaste
framställningen av Gustav Vasa har han
i en hieratisk uppbyggnad med styrka
skildrat överfogden, som höll nycklarna
till rikets lador i sin hand. Men fåfängt
söker man hjälten i dalasägnerna eller
renässansfursten i den formlösa gestalt,
vars anlete utan hals är nedtryckt i den
dästa överkroppen.
Den minsta delen av sin storartade
alstringskraft har Milles ägnat åt den
plastiska behandlingen av
människogestalten. Hans kring pelarskaften av
Dramatiska teaterns kolonner lekande
Solsångaren. Staty i brons.
1926.
I Strömparterren i Stockholm.
barn sakna med sina för stora huvud
och potatismagar den fraicheur, som
ensam ger putton medborgarrätt i
konstens ståt. Bågskytten framför Liljevalchs
konsthall poserar i en mannekängs
fiktiva rörelse. Med en bestickande
mjukhet i ytans modellering lida hans
figurer blott alltför ofta av brist på kärna
och märg.
Till ersättning — i den mån en
sådan brist kan ersättas — livas hans
konst av en spontant sprudlande fantasi,
som understundom höjer sig till en
bevingad flykt. Det är utan tvivel i
känslan härav som han så ofta använt sig
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
