Ord och Bild / Trettiosjätte årgången. 1927 / 233 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Karin Ek. Av Sten Selander

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Karin Ek. 1920.

omsmälta till sin verkliga andliga
egendom — ökar ytterligare det intryck av
något alltför litterärt och konstlat, som
Karin Eks debutbok trots den obestridliga
talangen gör.

Betydligt mer personlig och mänskligt
rikare är hennes nästa diktsamling »Idyll
och elegi». Språket i en dikt som
»Gallionsbilden» — för att på måfå välja ett
exempel på tonen och stilen i denna bok
— är visserligen alltjämt ganska
överlastat, och inte heller är dikten i fråga fri
från rätt uppenbara litterära påverkningar;
om man jämför den med Österlings »Jag
byggde på klippan vid havet», skall man
finna, hur nära själva klangfärgen kommer
den Österlingska, fast ingenting i vare sig
rytm, rimflätning eller innehåll direkt
påminner om honom. Men ändå är den ett
uttryck för en egen personlighet på ett helt
annat sätt än någon av dikterna i
debutboken. Här finns en verklig romantisk
furia, som förmår fylla den rika
ordskruden med levande innehåll, en fantasi, som
blommar långt friare och mer suveränt än
förut, och en intensiv kvinnlighet i själva
känsloläget, ett begär att ge sig hän och
drunkna i svindlande extaser, som mycket
sällan kommer fram hos våra skaldinnor.

Ungefär detsamma kan sägas om de allra
flesta av bokens dikter. Ingen man kunde
ha skrivit dem, däri ligger deras förnämsta
styrka. De äro genomgående fyllda av en
hänsynslöst kvinnlig egocentricitet, för
vilken egentligen intet annat existerar än det
egna hjärtats stormiga rörelser, än »jag»
och »du». I »Stjärnnatten» virvlas alla
rymdens världar kring av ödesvinden, som
blåser över de båda människorna på
havsstranden:

Stjärnorna dansade
högt över dig och mig,
månskäran flammade
vit över nattlig stig.
Sjustjärnans gyllne hjul
välvde sin snabba gång
genom en rymd av storm,
genom en natt av sång.

Fjärdarna svallade
svarta kring svarta skär,
havsvinden famnade
stranden i mörkt begär.
— — —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>