Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Karin Ek. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tog du och böjde mig
bakåt en snabb sekund,
armarna lyfte mig
lätt över jordens rund,
lyfte mig upp att se
höstliga himlars frid,
tryckte mig till ditt bröst
hårt som för evig tid.
— — —
Detta kosmiska rus är betecknande för
det häftiga temperament och den
panteistiska världssyn, som i hennes erotiska dikter
ingått en egenartad förening. Hennes känsla
vill spränga alla gränser, dess uttryck kunna
aldrig stegras tillräckligt, och ord som
»oändligt», »evig», »salig»,
»förbrännande» komma oupphörligt på hennes tunga
— inte bara i kärleksdikterna, utan även
när hon besjunger helt andra ting, en
badande ung flicka, ett barn med några
smultron på ett strå, ett moln på den
höstliga himlen. Hennes upplevelse av
skönheten är så häftig och brinnande, att
den nästan känns smärtsam; den påminner
henne ständigt om att hon är en främling
i vardagligheternas värld, som står ensam
med sitt bräddfulla hjärta under en
apokalyptiskt flammande himmel. Så har »Idyll
och elegi» blivit typisk Sturm- und
Drang-poesi — överspänd, famlande, alltför
kvinnligt ordrik och ofta kaotisk och oklar, men
nästan aldrig blek eller likgiltig.
Det finns emellertid en dikt i boken,
vars hela ton står i utpräglad motsats till
de övrigas: »En liten grav». Genom sin
lågmäldhet och sin jämförelsevis enkla
form förebådar den det omslag, som
kommer i Karin Eks sista och obestridligt
starkaste diktsamling, »Död och liv». Här
är det överlastade och alltför romantiskt
blomstrande hos författarinnans språk i
stort sett alldeles försvunnet, formen har
klarnat och vunnit i stringens utan att
därför bli mindre uttrycksfull, och känslan
fladdrar och ryker inte längre som en
fackla i storm, utan brinner ren och
förklarad som den spetsiga lågan på ett
altarljus.
Helt av sig själv har dock säkert inte
heller denna förändring inträtt. Pär
Lagerkvists inflytande kommer starkt fram i
samlingens allra flesta dikter; inte endast
rytmerna och rimvalet påminna mycket ofta
om honom, utan också hela inställningen
med åsidosättandet av den utarbetade,
konstmässiga formen för de innerliga och
just genom sin nakna enkelhet suggestiva
uttrycken. Men liksom Karin Ek tidigare
i regel lyckats ge en personlig prägel åt
det hon upptagit från Ekelund, den unge
Österling och nyromantikerna, är det inte
heller här fråga om någon osjälvständig
efterapning. Hennes vers är mjukare och
mindre avsiktligt modernistisk än
Lagerkvists; man märker trots allt, att den är
skriven av en som är djupt förtrogen med
vår äldre vitterhet. Man får dessutom inte
överdriva betydelsen av de rent litterära
motiven till denna frontförändring.
Lagerkvists roll inskränker sig i stort sett till
att han visat en väg, på vilken
förenklingen av den lyriska formen kan ske; men
även utan honom skulle säkert Karin Eks
lyrik på ett eller annat sätt blivit enklare
och direktare, av det enda skälet, att den
nu avspeglar så djupt ingripande och
väsentliga upplevelser, att hon inte längre
behöver eller ens gitter ge dem någon
utarbetad litterär omformning.
De bärande dikterna i »Liv och död»
tillkommo alla under den sista sjukdom,
som förra året för alltid avbröt hennes
författarbana; och de utgöra ännu ett
bevis till många andra på att konsten och
livet inte näras av samma safter, att ofta
först det som bryter ned en diktares
kroppsliga krafter bringar hans konst till full
mognad. Karin Eks sista dikter äro märkta
av den jordmån, de grott ur; vid sidan av
den romantiskt rika floran i hennes
föregående alstring — som ibland kunde göra
intryck av att vara driven i ett växthus
— stå de som fattiga senhöstblommor,
ögontröst, hjärtstilla och frostbitna astrar.
Men i gengäld ha de fått en högre och
vidare rymd över sig, en kvällsrymd som
skimrar av gyllene ljus och halvt
överjordisk klarhet. Det är som om den
annalkande döden öppnat hennes ögon för det
vanliga, enkla livets storhet och fyllt henne
med en ny ömhet för alla ljusa och vackra
ting, den tidiga morgonen, som »lägger
sin kind mot mitt fönster och andas med
lätta, lyckliga andetag», svalornas skrik,
markens andning efter ett ljumt nattregn.
Ingenstans faller solskenet så svalt och
stilla som på väggen i ett sjukrum, och
ingen älskar allt lätt och lyckligt bevingat
så som den, vilken endast far se det glida
förbi ett ögonblick mellan evighetslånga,
kvalfyllda nätter. Och det är främst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:00:55 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1927/0262.html
