- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjätte årgången. 1927 /
235

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Karin Ek. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom motsatsen till ångesten och våndan
som Karin Eks bräckliga idyller här verka
så gripande. Ty mer än en flyktig
ljusning bli de inte, oftast är det feberns
plågor och skräcken för förintelsen som
talar ur hennes dikter. Hennes liv
fladdrar som en ängslig låga i vinddraget från
den gåtfulla, skrämmande evigheten; och
ändå är det just dess närhet som nu ger
hennes röst tonfall, så djupt mänskliga
och så stort enkla, att de gång på gång
återkommande, majestätiska uttrycken ur
Bibeln alldeles osökt foga sig in i hennes
dikt. Det är inte så mycket för hennes
egen skull tanken på döden skrämmer
henne, därtill är hon alltför trött och
plågad; det är för barnens skull, hennes
barn, som hon måste lämna ensamma och
värnlösa i händerna på det vanskliga livet.
Ingenstans i svensk lyrik har
moderskärleken fått så gripande uttryck som i några
av hennes dikter. Här känner man sig
verkligen för en gångs skull stå inför en
känsla, så allbetvingande, att den
övervinner tid och rum:


Min ena hand i din, mitt barn,
den andra i dödens hand —
Så börjar vandringen sakta ner
mot flodens brusande strand.

Kalla fradgan yr hitupp —
akta mitt barn, o flod!
Larma ej så, skräm ej du
hans oskyldiga blod.

Släpp taget, liten, vänd om, vänd hem! —
här är för stenigt och vilt;
jag minns ju ändå din ljuva hand,
dess grepp, så fast och milt.

Trygg går jag med döden, mitt barn –
vinka farväl med din hand!
Dess späda skugga säkert jag ser
på flodens andra strand.


Detta är, så vitt jag förstår, stor konst,
konst som skall leva. Allt slagg, som
Karin Eks lyrik tidigare varit bemängd med,
är bortbränt i dessa sista dikter, som
lyfta sig ur dödens skugga som vita
fjärilar ur skuggan av ett tungt, svart
åskmoln.

illustration placeholder
Karin Ek. 1925.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:00:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1927/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free