Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Historisk bibelorientering. Av Per Bolinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Bolinder
denna: Bibeln måste vara av samma art
som Gud för att kunna giva kunskap om
Gud. Gud är evig, alltså är Bibeln evig,
Gud är »supranatural», över och bortom
ali naturlig verklighet, alltså är Bibeln
»supranatural», Gud är »överhistorisk», icke
inlänkbar såsom ett led i ett historiskt
skeende, alltså är Bibeln utan historia — och
utan relation till ett historiskt sammanhang!
Martin Dibelius säger om den fromme:
»Lätt råkar han fast för det missförståndet,
att talet om evigheten också höjer den
talande upp i tidlöshet.»1 Det är nu lätt att
se att hela denna metafysiska grundsyn
leder ut i ett slags principiell mystik; för
så vitt såväl gudsuppenbarelsens subjekt
sora dess instrument äro av icke tidlig
natur, måste också uppenbarelsens objekt,
den för vilken uppenbarelsen är given,
tänkas utrustad med ett motsvarande
icke-tidligt, övervärldsligt kunskapsorgan. Men
för så vitt är det också svårt att förstå
huru man från detta principiella upphöjande
av hela den religiösa livsprocessen på ett
övervärldsligt plan skall kunna finna någon
förnuftsenlig väg tillbaka till den timliga
verkligheten över huvud, vare sig såsom
motiv för (den tidliga) viljan eller såsom
uppgifter för (det tidliga) förnuftet. Om bibeln
på grund av sin principiellt överhistoriska
natur är undandragen ett historiskt
betraktelsesätt, så kan den ej heller bilda
grundvalen för ett inomvärldsligt, etiskt
handlingsprogram eller över huvud sättas i relation
till jordiska viljor. Den antinomin lär man
icke kunna komma ifrån — och jag kan
icke se att dess »upplevande», för vår tids
kristna, skulle kunna innebära någon
verklig religiös vinst.
Helt annorlunda om jag i stället för den
ur antik-hellenistisk anda framgångna
»för-gudningen» av människonaturen sätter det
religiösa sinnelaget, den religiösa
inställningen till verkligheten såsom organ för
den religiösa upplevelsen; Gud i
verkligheten eller verkligheten utan Gud, det blir
då schiboleth för den religiöses, resp. den
icke religiöses världssyn. Icke ett
laborerande med tvenne verkligheter, tvenne san-
1 Dibelius, »Geschichtliche u. Uberges elli c b tliche
Religion», ett såvitt jag känner första allvarligt
försök från den arbetande, religionshistoriska
Tysklands-»skolan» att pröva metodens bärkraft för en
systematisk trosutveckling. Ett försynt och klokt
försök f. ö. — men alltjämt blott ett försök!
ningsbegrepp, utan ett annorlunda
uppfattande av, en annan reaktion på samma
ena, andeliv och materia ytterst omslutande
verklighet. Denna upplevelse kan sedan gå
i dualismens tecken; verkligheten tar
utvecklingens form, gestaltar sig till ett
levande drama, en kamp mellan andemakter,
en gradvis förverkligad uppenbarelse. Detta
är profetismens linje. Gud i historien, Gud
i naturen, Gud i skeendet, Gud i
människohjärtat. Härutur samlar sig profetens
grundupplevelse till ett handlingsprogram,
en doms- och frälsningsförkunnelse inom
tidens gräns, i grunden även då bristande
kraft att i den hårda verkligheten längre
uppfatta Gud förde den över i
apokalyp-tikens form. Men om detta är profetismens
linje — och jag tror man kan våga satsen
även om den icke gör anspråk på att träffa
hela dess till uppkomst och utveckling
komplicerade verklighet — så framgår icke
rätt klart vilka bärkraftiga religiösa
argument som skulle kunna företes mot en i
profeternas anda företagen granskning av
profeternas verk. Icke en på förhand
religiöst tillrättalagd, förkrympt eller så att
säga transponerad verklighet utan
verkligheten själv, religiöst upplevd, bildar då
utgångspunkt även för den specifikt kristna
inställningen till »böckernas bok». Men under
sådana förhållanden kan den bibliska
verkligheten i sin historiska rikedom och växt
icke nog ingående fullföljas, genomlysas,
förstås. Hela den myndiga eller omedvetna
kanoniseringen av det bibliskt mänskliga
och dettas undandragande från varje
mänskligt verklighetssammanhang innebär i
grunden endast en godtyckligt mänsklig
gränsdragning för Guds uppenbarelsevägar; dessa
vägars aktsamma följande genom den
historiskt givna verkligheten åter (vad som
kunde synas) en religiös lydnadsplikt av
angelägnaste art.
För så vitt innebär ock den historiska
forskningen, mera ju mer sine ira et studio
driven och så långt över huvud mänsklig
verklighetsuppfattning förmår täcka sig med
sitt föremål, även för fromhetslivet en
uppfordrande och oskattbar förmånsrätt.
Nu behöva vi i själva verket knappast
uppehålla oss utförligare vid ett principiellt
övervägande. I grunden kan det ju räcka
med det faktum, att vi veta att bibeln har
en historia, att vi känna denna historia
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
