Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Historisk bibelorientering. Av Per Bolinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Historis k b ib elo rie n tering
eller att vår på många punkter ännu
bristande kännedom snarast beror på den
ytterligt komplicerade karaktären av
traditionsstoffets vägar och öden, handskrifternas
förvirrande mångfald, den filologiska och
formkritiska forskningens vanskligheter, med
ett ord den rikedom på stoff och problem,
som brukar sammanfattas under rubriken
Bibelns »inledningsfrågor». Men icke blott
har Bibeln sin egen århundrade-, ja
årtusendelånga historia; den står också i en
oavlåtlig växelverkan med en utombiblisk
historia, vartill icke minst den sista
mansålderns historiskt-arkeologiska fynd och
filologiska nyförvärv givit en överraskande
fyllig och i sina grunddrag överblickbar
bild. Tre orsaker synas mig kortast ånge
varför även den bibliska exegesen här
måste gripa utöver sitt eget material, i
eget intresse. Vi måste skaffa oss yttre,
jämförande stödjepunkter för att kunna mäta
den bibliska uppenbarelsens egen
rörelse-takt och rörelseriktning. Vi måste vid
den filologiska tolkningen ta hänsyn till
en allmänhistorisk, samtida
begreppsbildning och föreställningsvärld. Vi bli ej
rätt på det klara med den bibliska
uppenbarelselinjens specifika innehåll, vinna ingen
tryggad helhetssyn förrän också det
religionshistoriska allmängodset redovisats —
och blivit förstått! För den
gammaltestamentliga bibelvärlden kommer
naturligtvis i fråga den orientaliska högkultur,
i vilken det israelitiska folket liksom
senare den judiska församlingen såg sitt i
världshistorien just vid jämförelsen
ojämförliga andeliv levas ut. För det
nytesta-mentliga stoffet har frågan för dagen
framför allt blivit den hellenistiska
blandkul-turen, Alexander-rikenas och romarväldets
kultur.1 Att neka denna senares roll av
kulturell och religiös miljö för de
nytesta-mentliga skrifternas författare är ju redan
av språkliga skäl utsiktslöst, meningslöst
också, för så vitt striden dock icke får
glida ned till en strid om ord. Hellenismen
är ingen utan vidare känd eller klassifi-
1 Begreppet hellenism kan i sin ingalunda
enhetliga användning inom litteraturen ej här följas. Ännu
nekas av enstaka forskare dess användning, i preg
nant mening, för kejsartidens starkt orientaliserade
religions- och kulturblandning. Men även dess gräns
bakåt, för så vitt huvudvikten lägges vid kulturutbytet
mellan helleniskt och orientaliskt, mellan låt oss
säga den egentliga medelhavskulturen och Orienten,
ter sig lätt svävande eller konventionell.
cerad storhet, vars erkännande såsom
nytestamentlig källa kunde bringa samma Nya
testamente i ont rykte. Hellenismen är på
visst stadium snarare beteckningen för ett
tidsskede, en fortlöpande process än för
en enhetlig kultur-kategori. Och även om
den under kejsartidens pax romana, i den
bråda och ömsesidiga samfärdselns tecken
bragtes i ett visst jämviktsläge, ett slags
enhetlighet i livston, en samling kring fasta
begrepp och kulturbehov, bars den dock
alltid upp och utformades av skiftande
krafter, hellensk, romersk, orientalisk
folkanda. Den stod också, alltjämt, öppen för
varje ny och överraskande insats av
undertryckta eller nyväckta kulturflöden -— varav
ju slutligen kristendomen själv var ett. Att
vid denna kulturrevy ett tillräckligt utrymme
beredes också åt det specifikt
judiskt-pale-stinensiska, självt en länk i samma
kulturkrets, att även bibelns speciella
traditionsstoff och dess karaktär av åtminstone ur
kanonsynpunkt enhetlig religionsurkund icke
försättes i en opåkallad undantagsställning,
mellan hyperkritikens sköldar, det kravet
innebär ingen oberättigad koncession åt
något liberalt förmedlingsarbete utan ett
enkelt, ehuru kanske ej alltid beaktat
korrektiv från den historiska vetenskapens egen
sida, eller i vart fall för dess skull! Om
sedan de i speciell mening hellenistiska,
ja, främre-orientaliska och persiska
tanke-och motivkretsarna skulle visa sig starkare
företrädda i vår nytestamentliga värld än
vi gärna velat tro, så blive det vår tröst
att Anden, liksom vinden, blåser vart den
vill -— men icke vart vi vill! — och att
vi i grunden icke ha uppvisat en religiös
föreställningskrets’ värde eller brist på värde
med en enkel hänvisning till dess
ursprungsort eller uppkomstmiljö. Den genetiska
synpunkten sammanfaller icke utan vidare med
den kritiska — det gäller fromhetslivets
yttringar såväl som det profanas.
Världshistorien blive så världsdomen även här, i
den mån den för oss annars avtäcker en
inre samvetshalt. Men för historikern
gäller allenast ett, oundgängligt: att förstå.
De ovan rubrikvis sammanförda böcker,
vilka bilda om icke utgångspunkt så dock
närmaste anledning till den utförda talan,
förete kanske vid första åsyn icke mycken
gemensamhet i metod, ämnesval eller
syftemål. Den ena en i briljant form samman-
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
