Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Erik Werenskiold. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kla s Få hr æus
Olav Trygvesøns saga. Hakon Jarls skibe i natteleje.
rer. Aven en så betydande begåvning
som Richard Bergh förlorar sig i en
skruvad symbolik, när han vill avbilda
Strindberg eller Fröding, vilkas snille
överskjuter omfattningsförmågan av hans
talang. Så mycket mera beundransvärd
är den osökta kongenialitet, varmed
Werenskiold skildrar Björnson, Ibsen och
Grieg. I ali synnerhet givande var på
utställningen det skisserade
Björnsonporträttet, där diktaren med handen på
bröstvärnet tronar som »kongen i aandens
rike» över sina töcknigt förtonande
domäner.
En särställning i mästarens alstring
intar det berömda porträttet av fru Erika
Lie Nissen, där konstnären förmält
musiken och dess prästinna i ett storslaget
färgackord. Hur djup, stofflig och likväl
klingande bryter sig icke purpurn i
hennes dräkt mot flygelns genom skumrasket
glimmande ebenholz-svärta. Ar det en
vision hon är bergtagen av, den bleka frun
med de härjade anletsdragen, då hon med
sådan makt fasthåller tonen vid de ännu
skälvande tangenterna? — Den
fantastiska behandlingen av gobelängen, där
fågelsången klingar i romantikens
förtrollade skog, tyckes ge en antydan
därom.
Men det är visserligen icke alltid
lokalfärgerna göra samma tjänst i den store
norrmannens porträttkonst. Klavbundna
av verkligheten synas de stundom insatta i
kompositionen av en tillfällighet, som kan
vara lycklig men också mindre givande.
Hur alltigenom förträffligt skulle icke det
nyss nämnda porträttet av fru Björnson
varit, om icke den avskräckande blå
kläd-ningsfärgen tagit död på både karnation
och valörer. Ej mindre störande är
länstolens röda plysch för de ytterst
förfinade skiftningarna i fru Tschernings
eleganta apparition. Andra liknande
exempel att förtiga.
Här gick alltså realismen för långt.
Icke därför att den med överdriven
trohet skulle följt naturen, konstens eviga
förebild. Utan därför att den
kapitulerade för den alltför ofta oäkta koloriten
i 8o-talets kulturmiljö.
Färgen får för Werenskiolds alstring
en högre betydelse, när han lämnat
80-talet bakom sig. Färgvisionen blir vis-
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
