Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Erik Werenskiold. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kla s Få hr æus
främmande kulisser. De höra hop med
den mark, de beträda, de andas den luft,
som dalar ned över dem från skyn;
männen ha något av pelartallens resning i
gestalten, kvinnorna något av björkens
lyftning. De äro, kort sagt, i ett och allt
oskiljaktliga från sin miliö.
Och detta mästerskap har konstnären
visserligen icke fått till skänks. Dessa
homunculi, som än i modern dräkt, än i
vikingars brynjor figurera i hans böcker,
äro icke skakade ur ärmen. De ha
tillkommit i svett och möda ■—- en enda
teckning till Giljefamiljen kunde med
dit-höriga miljöstudier ta lika lång tid som
en tavla. — De ha frambragts av en
lång levnads rastlösa flit, varunder
konstnären i praktiken omsatt sitt valspråk:
’o Geni är arbete /»
*
Men Werenskiolds betydelse för
nordisk kultur är icke utsagd allenast med
hans tekniska mästerskap. Skönheten i
hans stil får dock sitt förnämsta värde
genom utstrålningen från en vis och god
personlighet. Harmonien i hans konst
är en återklang av harmonien i hans liv.
Werenskiolds andliga konstitution
fyller i ej ringa mån de krav Pascal
uppställde på en skön karaktär, då han
begärde att en Epaminondas’ tapperhet bör
motvägas av en Epaminondas’
människovänlighet. Werenskiold förenar en mans
allvar med ett barns troskyldighet —
en omutlig självrannsakan med en
försonlig mildhet vid bedömandet av andra.
Han kan beskrivas som en nutida
klosterbroder, men då bör det tillägget göras,
att denne klosterbroder ej sällan utgick
ur örtagården med ett bart huggande
svärd, då han i konstpolitiska eller i
kulturella stridsfrågor, främmande för
varje fruktan, gjorde dräpande inlägg.
Stundom kunde han väl då förivra sig,
såsom Björnson, om jag minnes rätt, en
gång skrev: »Nu er Erik Werenskiold ute
og flyr i unnerbuxer igen, og vet
hverken vad han siger eller gör». Men
motivet för sådana eskapader var icke sårad
fåfänga utan harm över någon
orättfärdighet, som blivit begången i det offentliga.
I sitt liv har Werenskiold varit
tre-falt lycklig. Lycklig först genom de
gåvor naturen gav honom. Lycklig vidare
därigenom att ödet lät honom födas
under en konstperiod, då realismens
högflod bar hans därför lämpade talang till
ett snabbt erkännande. Men trefalt
lycklig då samma öde gav honom värdig
delaktighet av Norges andliga storhetstid
under slutet av sistlidna sekel, då
framträdandet av ett i förhållande till landets
folkmängd anmärkningsvärt antal av stora
diktare och konstnärer väckte Europas
beundran.
Werenskiold höll en gång ett tal, där
han påminde sina landsmän om de
förpliktelser, landets skyddade läge i
förening med dess rika sjöfartsmöjligheter
ställde på nationen. Han erinrade om
likheten mellan Norges havsomflutna
klippland och det gamla Hellas’ bergiga
arkipelag. Själv står han som en av pelarna
i de propyleer, som öppnade vägen
för Norges inträde som jämnbördig
konststat i de europeiska kulturnationernas
krets.
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:00:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1927/0338.html
