Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från fem världsdelar. Av Frans G. Bengtsson. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
ser på detta folk rent historiskt, med en
blick mörk av omsorg om mänsklighetens
välfärd; ty i det hänseendet få de väl
sägas ha utgjort ett i stort sett ytterst
fördärvligt följe, ett av världshistoriens mest
negativa och sterila folk, — litet skum
från Djingis Khans helveteskittel, kan man
säga, som blåsts bort mot Bosporen när
han klarade sin brygd, och som sedan
legat kvar som en giftig beläggning över
Balkan och främre Asien och endast lämnat
efter sig en frätt och förvittrad värld. Men
tänker man inte på sådant, utan nöjer sig
med att estetiskt betrakta dem som
företeelser endast, bli de tilltalande i hög grad,
i besittning av stil och säkerhet och med
en viss egenartad stor harmoni, alstrad av
vishet och stupiditet i sällsam förening;
och i fråga om sin kulturhistoriska
acces-soar te de sig som ett av de mest pittoreska
bland alla folk. Trots att de lånat hela
sin andliga kultur från perser och araber
— och därvid, påstå de lärda, inte
särskilt väl förstått att utnyttja sina lån —
har man likväl en känsla av att just hos
dem i deras omoderniserade form, i deras
Brussa och Konstantinopel, i deras gamla
institutioner, i deras hantverk och
litteratur står att finna något högst förtätat och
vederhäftigt element, en särdeles mättad
atmosfär, någonting av den orientaliska
andens själva urgrund och materia prima.
Det finns ett verk av en lärd engelsman
vid namn Gibb, betitlat A History of
Ottoman Poetry, ett verk i ungefär sex
volymer stor oktav, som jag i någon drömd
framtid hoppas kunna förvärva och läsa
med ofantligt nöje. Ottomansk poesi, hörs
inte det förtroendeingivande? Och har man
inte på förhand på känn ungefär hur den
poesin bör vara: något degenererad, en smula
tjockskallig, litet för mycket
blomstermetaforer och sirapsretorik, med ideer och fraser
av samma struktur som ringlande
tobaksrök, — och ändå, eller just på grund därav,
oändligt älskvärd och fridsam och fylld av
en speciell krydda och doft.
Birger Mörner trollar snabbt in läsaren
i en sådan stämning av fridfull begrundan
som bör vara speciellt turkisk, och återger
i en artistiskt avvägd och jämnt glidande
stil sina minnesbilder från ett
Konstantinopel, som på den tid varifrån dessa
intryck härröra (1903 — 04) bör ha haft
kvar betydligt mera av sin ursprungliga
kolorit än vad nu kan tänkas vara fallet.
Vilket naturligtvis inte hindrar, att
Konstantinopel redan vid tiden för författarens
vistelse där var en sällsynt lämplig ort för
lätt melankoliska betraktelser över ting som
bleknat och förgåtts. Detta är en bild från
ett besök i den forna seraljen, inredd till
museum sedan en av de sista sultanerna
förlagt sitt residens till ett annat palats:
Ager man det kejserliga sesam-ordet öppnas
porten till den inre förgården, janitscharernas gård,
under vars förvuxna plataner de så ofta ropat på
en misshaglig paschas blod — rop, som inte tystats
förrän ett avhugget huvud stuckits spetsat ut ur
Bab-i-Humagun-tornet därborta — och vi sätta foten
på den sten, där fordom varje besökande, hur hög
han än varit, måst stiga av sin häst. Där står ännu
den bänk av trä, där ambassadörerna i långa
förödmjukande timmar måst vänta på företräde. Men
ostörda fortsätta vi under en allé av svarta cypresser
in genom ’Lycksalighetens port’, vilken fordom
vaktades av vita eunucker.
Det är mycket tilltalande och ger ett
levande intryck av nur sant orientalisk den
fornturkiska tillvaron bör ha varit, särskilt
om man råkade vara pascha: ena
ögonblicket trädde man i fotsid värdighet in
genom porten med det löftesrika namnet,
där eunuckerna ödmjukade sig för ens
höghet och strödde stoft på sina hjässor; och
nästa ögonblick återbördades man till
yttervärlden som ett huvud på ett lansskaft,
dekorerande ett torn med lika vackert namn
och hälsat av janitscharernas glada vrål.
Men paschorna togo, det får man åtminstone
hoppas, det hela med mera lugn än
västerlänningar skulle förmått. ’Från Allah komma
vi, och till honom vända vi åter’, ha de
väl nöjt sig med att mumla, när oppositionen
blev dem övermäktig och de måste böja
knä under sabeln.
Avhuggna huvuden utgöra för övrigt ett
ej oviktigt element i turkiska och
turkiserade folks kultur; Reiten und
Kopfabschnei-den påstår den blide oeh melankoliske
professor August Müller av Königsberg i sitt
historieverk om den islamitiska världen
utgöra de turkiska folkens mest framträdande
specialtalanger, varvid han sannolikt
beträffande det förra huvudsakligen tänker på
de seldschukiska och beträffande det senare
på de osmanska turkarna; och följande
lilla bild från Galatabron kan därför också
förtjäna anföras:
Nu smattra hästhovar bredvid oss, och du drager
dig närmare barriären. Det är en albanesisk ryttare
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
