Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från fem världsdelar. Av Frans G. Bengtsson. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G■ Bengtsson
lärde religionsforskare, — vilken, som han
påpekar i sitt företal, ’praktiskt taget hela
sitt liv sysslat med studier av det religiösa
livet i Medelhavsvärlden vid början av vår
tideräkning’, och som därför hoppas vara i
stånd att ’se med något andra ögon på
spillrorna av den antika världen än resenären
i gemen’. Det är antagligt att denna sista
förhoppning är grundad, men boken bär
inte mycket spår därav. Det lärda
temperamentet blir stundom, såsom här, ett hinder
för upplevelse, eller i varje fall för
upplevelsens uttryck. Vad böra inte
tempelruiner och heliga orter ha haft att förmäla
inför en expert på hellenistiska religioner?
Har inte Asklepios’ ormstav ringlat och
glänst, Helios’ solspann gnäggat,
scepter-prydda gudar i Karnak fått liv? Bör inte
rymden kring det alexandrinska Serapeion
ha flammat och ekat som en hel apokalyps?
Vetenskapsmannen frågar, det är sant,
inte så mycket efter några gudar eller
religioner i och för sig som efter någon
formel för deras uppkomst och undergång
etc.; likväl kunde man i en bok som denna
vänta litet mindre av katederinställning i
förhållandet till dem och litet mera av
umgänge con amore. Bokens reflexioner
över nutida orientaliskt folkliv o. d. äro
knappt heller av det slag som särskilt fångar
intresset. Men man kan vara en god
vetenskapsman utan att ha gåvan att skriva
reseintryck, och de utmärkta illustrationerna
uppväga åtskilligt.
En annan fläkt slår en till mötes ur
Marcus Ehrenpreis’ bok Österlandets själ,
en lärd rabbins berättelse om sin
Jerusalemsfärd. Som bokens titel förråder, är det
andliga målet för hans vallfart någonting
mera omfattande än den specifikt judiska
och palestinensiska sfären, och han har
icke allenast Bibeln utan också Koran och
Laotses Tao-te-king med sig på resan; men
hur som helst, judisk eller allmänt orientalisk,
är i varje fall hans religiösa kontakt en
levande kontakt med levande gudar, och hans
pilgrimsbok besitter därför ett patos och en
invärteshet, en känslans massivitet sådan
som inte längre i liknande fall står oss
kristna hedningar till buds, vare sig vi
vallfärda till Jerusalem eller annorstädes.
Etapperna på hans resa äro Saloniki, de
spanska judarnas centrum, — detta märkliga
folks lika märkliga stad, där nyligen folk-
lorister bland ättlingarna till de ur Spanien
för fyrahundra år sedan fördrivna judarna
upptecknat spanska ballader, muntligt
bevarade i ursprungligare avfattning än texten
i spanska femtonhundratalsuppteckningar;
Kairo, Islams kulturella medelpunkt; samt
Tell-Aviv, det moderna zionistiska
idealsamhället i trakten av Jaffa. När han nalkas
Jerusalem — mer än vårt Jerusalem för
honom: ». . . mera än de heliga ruinernas stad,
mera än mina förfärders gravars stad . . .
alltjämt IR-ELOHIM, Guds stad, insvept
som i en mantel i den Eviges skugga» —
brister han ut i en prosahymn full av
skönhet och lidelse, där satserna pulsera och
tona i mäktig biblisk rytmik. Därpå, vid
framkomsten, blir det även för honom till
en början den nödvändiga besvikelsen, —
kanske inte endast bestående i anblicken
av trist modernitet, skoputsare, biografer
och dylikt, utan också i något av den
känsla som många pilgrimer förnummit och
som Saadi från Shiraz uttryckt i en sentens,
lyckligt satt på vers av James Elroy Flecker:
To Meccah thou hast turned in prayer
with aching heart and eyes that burn:
Ah, Hajji, wither wilt thou turn
when thou art there, when thou art there?
Men durstämningen väller åter stark fram
vid betraktelser över folksjälens och
traditionens livskraft och kontinuitet, israelitisk
religiositet och nyvaknat nationellt liv, och
i konstaterandet av vad som till slut är
det sanna målet för en pilgrimsfärd till
Österlandet:
. . . Res ej dit som till ett främmande land, utan
som man reser hem—till sig själv. Kom ihåg att
du själv till en viss grad är österlänning, hur föga du
än har reda på det. Res ej nedlåtande som en
kulturbärare, utan ödmjuk och mottaglig som en lärjunge.
När du vandrar genom denna underbara värld . . .
ihågkom då att din fot skrider genom
mänsklighetens urhem, där vi lärde oss tala och skriva,
räkna och dela tiden, dikta och forma, och där den
första aningen om den evige Guden uppgick i ett
skälvande människobröst.
Dr. Ehrenpreis’ bok är en av de bästa
i denna revy och den personligt lödigaste;
det är en stark och ädel ande som gör
sig förnimbar från dess första blad till dess
sista. Dessutom är den rent språkligt sett
en ytterst anmärkningsvärd prestation. Ens
vulgära västerländska nyfikenhet lockas från
början till särskilt noggrann genomläsning,
sedan man hört att författaren först relativt
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
