Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Några ord om Benavente. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några ord o vi B en av ente
Av Per Hallström
EN LILLA DIALOG, som
härmed framföres i Ord och Bild,
vill med stillsam och vemodig
satir visa, hur svårt människorna
skulle finna det att uthärda sanningens
fullständiga belysning av deras syn på
varandra. Icke desto mindre är det just
en klar, skarp och objektiv sanningssträvan
som bildar själva kungsådran i Benaventes
mångskiftande dramatiska diktning. Han
är till sin väsentliga läggning realist, och
att han därmed förenar klassicism i form
och anda innebär ingen motsägelse, ty de
två konstriktningarna förlikas bättre än
några andra.
Realismen har i Spanien gamla anor,
och i romandiktningen under förra
århundradet bröt den fram igen där, något
senare visserligen än i de flesta andra stora
länderna. I fråga om dramat fördröjdes
utvecklingen längre genom traditionen på
scenen, som fann stöd i det lidelsefulla
och storvulna nationallynnet. Det hade väl
även där icke saknats ansatser till
framställning av borgerlig värld och moderna
samhällsproblem, men det blev Benavente
som fullständigt genomförde dem.
Denna gärning brukar räknas med till
resultaten av den väckelse som dateras
med årtalet 1898. Spanien blev då
överfallet av Förenta Staterna och plundrat på
de sista resterna av sitt kolonialvälde, och
vad som kändes ännu värre, detta skedde
under fullkomlig övergivenhet från den
övriga världen, som därmed tyst fann sig
i amerikanismens snabbt växande hegemoni.
Det var en ödesdiger händelse, och
Spanien låg närmast till att förstå dess
innebörd, liksom där motsatsen till den
segrande andan var särskilt skarp. Därav
följde en uppflammande aktivitet i
själslivet, harm över nederlaget mot rent
materiell övermakt, stolt medvetande av
nationella värden på ett högre plan än så,
iver att utan kapitulation för tidsandan
göra den spanska egenarten duglig att ta
sig fram i den — slutligen en klar
beslutsamhet att se verkligheten skarpt i
synen. Allt det där hade grott förut, men
det sprang i blom genom den politiska
upplevelsen. Det blev till en rätt
mångskiftande litterär alstring, men hela
diktar-gruppen fick efter den bestämmande
impulsen namn av »1898 års generation».
I denna representerade Benavente
framförallt realismen och blev den
moderna spanska dramatikens största namn.
Hans framgång berodde väl kanske först
på, att han gav komiken sin behöriga plats
igen i det borgerliga skådespelet, som så
lätt blir tungfotat utan denna gåva. Han
gjorde det utan att uppge dess allvarliga
syften, dem han tvärtom så gav de
verkningsfullaste vapen, ty han förfogade över
en ovanligt graciös och säker komik.
Därvidlag är han nationell; i gratie torde
ingen dramatik kunna ta upp tävlan med
Löpes och Calderons lustspel. Den yttrar
sig där icke blott i dialogens spiritualitet
eller lätthet, det är hela rörelsen i
styckena som får ett osökt behag, en rytm av
munter dans. Det ligger icke nära för vår
tid att uppskatta så fina kvaliteter, men
Spanien är ju i mycket ett efterblivet land
och torde ha öga för både den harmoni,
som är gratiens förutsättning, och den
kraft som däri uppenbarar sig, diskretare
än på något annat sätt.
I andra avseenden beror Benavente
mycket av allmän europeisk tidsströmning.
Den traditionellt spanska uppfattningen av
kvinnan som ett högstämt romantiskt
föremål för mannens lidelse och tillbedjan
hade trängts tillbaka av kvinnorörelsen
med dess krav på utveckling till frihet och
personlighet, och det blev då en uppgift
för dramatikern att studera kvinnorna
mycket mer ingående än förr. Här blev
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
