Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Några ord om Benavente. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
Benavente den erkände mästaren, och det
förefaller till och med, att hans
psykologiska intresse av naturen var starkast
inriktat på det vekare könet, ehuru
skolningen förde med sig motsvarande nyansering
även av manliga karaktärer.
Han började som samhällssatiriker med
tyngdpunkten i miljöskildring och icke
vidare koncentration på det dramatiska
momentet. Detta var osökt och enkelt,
men icke starkt; med stor säkerhet gavs
däremot hela det samfällda livet omkring,
dess pulsslag, dess fördomar, dess surr av
ord och hel- eller halvgångna tankar.
Denna objektiva verklighetsspegling, utan
strängare form, slöt sig dock snart nog
samman till en dramatisk komposition som
behöll enkelheten, men blev ovanligt fast.
Benaventes realism tycktes ha blivit
klassicitet nästan lika naturbestämt som en
kristall springer fram ur en mättad
lösning. Förutsättningen därtill låg i hans
ytterst klara intellektualitet, hans logiska
läggning och hans sceniska blick, som alla
inriktade dramat mot det väsentliga och
det nödvändiga. Den låg väl också i
begränsningen av hans natur, som icke
tycks ha drivit honom mot större höjder
eller djup än den borgerliga världens öden
utan försträckning eller förkonstling ge
rum för.
I Benaventes mest säregna och mogna
stycken är hans konst sällsynt human,
måttfull och harmonisk. Ingen av dessa
egenskaper är ägnad att fånga de moderna
sinnen, som i dikten helst vilja finna det
övergeniala och förbluffande, som kan göra
intryck på den tjockaste hud. Hans
dramer röra sig i allmänhet på ett
medelplan, och deras konflikter lösas gärna i
resignation, i illusionslös underkastelse,
icke under vardagsmoralen, men under de
livsmakter som äro den enskildes krav
övermäktiga, även där dessa i och för sig
äro berättigade. Hans pathos är icke
starkt, men det är äkta, så långt det går,
vilket kan vara lika mycket värt. Hans
landsmän finna honom strävare än vi, och
kanske ha de rätt, efter de förstå honom
bättre; en del kritiker ha mörka ord om
hans skepticism och bitterhet. Därmed må
vara hur som helst, för oss, som fått
gommen härdad med så mycket beskare
drycker, är Benaventes dramatik framför allt
märklig genom jämvikt, fullständig
behärskning av konstmedeln till vinnande
av ett mål och förnäm frihet från
förvirring av medel och mål. Han griper
icke starkt vår känsla, även därför att vad
vi kalla lyrik är föga företrätt i hans
romanska natur, men han har mycket att ge
reflektionen, främst den estetiska. Han är
en mästare i dramatisk byggnad, en
ovanligt säker intelligens och en klok och
mänsklig diktare.
De verk, jàg har tänkt på som för
honom mest typiska, äro icke översatta på
svenska, det tjänar därför icke mycket -till
att nämna många namn, men några böra
kanske skrivas upp. Så Alma triunfante
(Segrande själ), La propria estimacion
(Självaktningen), Campo de Arminos (Det vita
vapenfältet) och Rosas de Otono
(Höstrosor).
Ett par andra ha gått världen runt. Den
ena är Los interesos creados,
Intressegemenskap, eller hur det bör översättas. Det hos
oss använda namnet Marionetterna är
missvisande, ty här är icke fråga om
marionettspel, utan om Commedia dell’ arte
med halvt lyftade masker och, med ali
munter gratie, rätt djupsinnigt innehåll.
Den andra är La Malquerida, ett drama
ur bondevärlden om tragisk lidelse mellan
styvfar och dotter — Den syndigt
älskade (uppfört på Dramatiska teatern under
titeln Mors rival). Båda ha verkat mycket
starkt och ge på olika områden prov på
diktarens överlägsna dramatiska säkerhet;
det senare är dock icke typiskt för hans
förnäma enkelhet och dämpade färg.
Det är genom de nämnda egenskaperna
och den osvikliga gratien som han är
märkligast. Den spanska lidelsefullhet som
kom fram i La Malquerida är sällsynt hos
Benavente, men i andra avseenden är han
säreget spansk. Han är därför icke
alldeles lätt för främlingar att uppfatta,
kanske icke minst genom den enkelhet som
trivs gott med ett stolt och värdigt
nationallynne, men icke lika lätt med
modernt väsen.
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
