Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Sanningen. Av Jacinto Benavente. Översättning av Britta Bagge - Scen III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacinto Benavent
L.: Det som alla kvinnor så gärna
skulle vilja veta: vad ni män säga om
oss, då ni äro för eder själva. Om några
dagar skall jag gifta mig med Gonzalo.
Jag känner fästmannen; om mannen,
som skall bliva min make, vet jag
ingenting.
P.: Och du vill nu . . . ?
L.: Lära känna honom.
P.: Hur? Du tänker alltså gömd här
någonstans få åhöra vår konversation i
afton. Och om vi tala om ingenting . . .
L.: Du ska väl kunna styra om att
det blir tal om kvinnor, att det blir tal
om mig. Det kan väl inte vara så svårt
heller. Just nu är jag ju aktuell.
P.: Stackars Luisita, stackars alla
kvinnor, när ni vilja vara som klokast, ären
I som enfaldigast. Du söker en sanning.
Sanningen! Du tror, att du skall finna
den här. Du tror, att vi män äro
uppriktiga oss emellan. Man är ju knappast
uppriktig mot sig själv en gång. Du
kan kanske här få höra Gonzalo skämta
med din kärlek, göra sig till skeptiker,
säga att han gifter sig med dig för vissa
fördelars skull eller av cynism, eller
därför, att han har lust att bedraga dig
och att han inte skulle bry sig om, om
du bedroge honom, — och du skulle
tro, att detta vore sanning.
L.: Om han sade det så . . .
P.: Han kan mycket väl säga sådant,
han kanske till och med någon gång
gjort det.
L.: Pepe! . . .
P.: Alla säga vi någon gång saker som
dessa, och skämta över de noblaste
känslor, över patriotism, familjen, kärleken.
Och den som hör oss och dömer oss
ytligt kan nog tro, att vi äro ena
verkliga uslingar, men det äro vi ej, vi äro
ena svaga stackare helt enkelt. Det är
kanske för att hycklandet av det onda,
som trots allt nog är vanligare än
hycklandet av det goda, ej tillräckligt upp-
35
märksammats, och det är klart, ty som
det består i ett skryt, kan det knappast
verka hyckel. Och likväl är jag säker
på att de goda känslor som döljas och
de ädla handlingar som till följd av
detta hyckel ej komma till utförande
till antalet äro flera än de lastbara
tankar och dåliga handlingar, som döljas
eller ej komma till utförande av den
andra sortens hycklare — dygdens. Om
det onda verkar så förhärskande beror
det på att de onda — det är klart —
äro onda och de goda sträva efter att
verka onda och de goda som ej spela
onda verka dumma.
L.: Summa summarum, alla äro dåliga.
P.: Skenbart, — men oaktat man
säger att det är skenet man lever för, är
det ej så. i de allvarliga och stora
ögonblicken i vårt liv lyser sanningen över
alla våra lögner och då är det förgäves
den onde söker verka god och den gode
ond. Jag har mången natt gråtit över
saker, som jag hela dagen skrattat åt.
Men ingen såg mig gråta och många
sågo mig skratta. Sanningen, var var
den?
L.: Du sade det nyss: i fegheten, i
denna feghet för att visa sig god, som
är . . .
P.: Ja, feghet; jag förnekar det ej,
feghet nästan alltid, men någon gång
kanske ändå blyghet . . . Ingen, huru
säker den än må vara på sin kroppsliga
skönhet, blottar den inför första bästa.
Inte sant?
L.: Du pratar som en dåre!
P.: De mest ogenerade och djärva
äro dock i detta fall just ni kvinnor.
På våra fester huru bjuda ni ej ut till
det yttersta — ja, så att jag helt enkelt
kallar det modigt — några prov på er
kroppsliga skönhet . . . Men . . . den
fullständiga, nakna nakenheten . . .
L.: Vad menar du med det!
P.: Jo, att den andliga skönheten ock-
o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
