Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Sanningen. Av Jacinto Benavente. Översättning av Britta Bagge - Scen III - Scen IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Su n ii inge n
så har sin blygsamhet; de fina själarna
blotta sig i alla fall ej för första bästa.
L.: Du har rätt. Men en sak är att
blotta sig och en annan är att dölja
sig så, att det verkar som man hade
något lyte.
P.: Den verkliga godheten är glad och
lustig. Den klär sig i mask och verkar
tok. Den falska godheten klär sig till
dam och går omkring mycket allvarlig
och korrekt . . . Misstänk alltid dessa
allvarliga, stränga människor, som, man
skulle nästan kunna slå vad om det, så
fort ett tillfälle gives och av minsta lilla
orsak skryta med sin dygd och sin ära:
sin rättrådighet, som det kallas idag,
för att göra ordet längre och komma
det att dölja mer — alldeles som en
släpklänning. Men var har jag läst, att
ingen vet vad han är mäktig, om han
ej varit fullständig härskare några
timmar och ej känt svält några dagar.
L.: Då finns alltså ingen möjlighet att
få veta något om något eller någon . . .
P.: Sanningen? Om du vill veta den
om honom, som skall bli din make, så
fråga överallt; var och en skall säga dig
sin sanning, och alla dessa sanningar
skola likväl vara osanningar. Det skulle
vara intressant att få läsa några
biografier över sig själv skrivna av olika
personer: av ens vänner, ens fordringsägare,
ens tjänare: vi skulle tro det vara
biografier över helt andra personer; och
skreve man själv en, skulle det ej heller
bli sanningen, ty fast vi alla äro som vi
äro, tro vi dock alla, att vi äro
annorlunda.
L.: Alltså, sanningen . . .
p.: Sanningen om vårt liv är i deras
hjärtan som älska oss: hos dem som
älska oss i alla livets skriften, hos dem
som ibland av idel kärlek kunna tro, att
de ej älska oss och som kunna före-
falla som de avskydde oss, ty ej ens
kärleken, fast den är äkta, kan vara sig lik
alla dagar — alla timmar i vårt liv, ty
den är . . . som livet självt; och på sitt
särskilda sätt vandrar den med oss på
de goda vägarna och de onda vägarna
— genom sorgens timmar och genom
glädjens stunder, ej därför att vi då äro
så eller så, utan hurudana vi än äro.
Man är ju så invecklad, så god och så
dålig, så svag och så stark, så modig
och så feg . . . ibland orättvis intill
grymhet, ibland medlidsam intill brottslighet.
Ibland känner man sig så högt att man
tror sig över ali ömhet, över ali
beundran, ibland så djupt, att man känner
behov av ali förlåtelse och ali
barmhärtighet. Därför, när du kom hit för
att söka sanningen, vet du vad jag tror
— att du inte tvivlar på Gonzalo utan
på dig själv. Om du är rädd för att
han ej är som du skulle vilja, är det
för att du ej tycker om honom hurudan
han än är . . . Det ringde, det är mina
vänner som komma . . . också han . . .
Du har tillfälle . . . Vill du gömma dig?
Föredrager du att gå, utan att bli sedd?
Vill du höra dem, eller föredrager du
att höra ditt hjärta?
L.: Nej, nej, jag vill inte veta
någonting, och inte heller höra någonting.
Kan jag gå utan att de få se mig?
P.: Ja, kom bara, vi gå ut en annan
väg.
Seen IV.
Desamma. Betjänten.
B.: Edra vänner. Jag har bett dem
vänta i biljardrummet.
P.: Nej, de kunna stiga in hit. (Till
Luisa.) Ar du besluten att gå? Du har
ännu tillfälle, vill du stanna?
L.: Nej, . . . gör jag orätt?
P.: Du gör rätt.
35 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
