- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjätte årgången. 1927 /
354

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En svensk humanist. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ivar Har rie

mer åtskilliga former av — ibland rätt
stormigt — parlamentariskt liv, och Claes
Lindskog hade, först som
studentkårsordförande, därefter som fakultets- och
konsistorieledamot samt ordförande i
Akademiska Föreningen, skaffat sig en rik
erfarenhet av akademisk politik. Hans vakna,
rörliga intellekt, hans rika talegåvor, hans
attiska glädje åt samvaro och
meningsbyte med den mänskliga omvärlden
predestinerade honom för en politisk karriär
i ett demokratiskt samhälle. Det bör strax
tilläggas, att han med den flit och den
ambition som äro honom egna alltid sörjt
för, att den svenska allmänheten inte fått
glömma filologen för politikern.

Claes Lindskogs viktigaste vetenskapliga
insatser falla annars inte inom de mera
lättillgängliga och populära områdena av
hans vetenskap. Hans största verk hittills
är en kritisk upplaga av Plutarchos’
levnadsteckningar — och man måste ha
lärlingsåren inom skrået bakom sig för att
kunna med glödande kinder sluka en
præ-fatio de codicibus manu scriptis eller
ryckas med av den fascinerande lektyr, som
en apparatus criticus erbjuder.
Textkritiken — jämte den botaniska artdiagnosen
väl den enda vetenskapsgren där latinet
fortfarande hävdar sin gamla rang av
internationellt hjälpspråk — är i själva
verket den klassiska filologiens mest
esoteriska område; åt de oinvigde har pysslandet
med läsarter och det gravallvarliga
diskuterandet av handskrifter och konjekturer
alltid bestått ett billigt och outtömligt
material till undran och begabbelse. Men
textkritiken kan aldrig avsättas från sin
dominerande ställning inom den
grekiskromerska forntidsforskningen; detta till
synes pedantiska och livsfrämmande göra
lägger den oumbärliga grundvalen för allt
utforskande av den antika litteraturen och
är den säkraste prövostenen på en
filologs kvalifikationer för sitt värv. Ty om
filologien är konsten att läsa, så är
textkritiken konsten att fastställa vad som
verkligen står att läsa i texterna.

Under många århundraden utövades
denna konst med uppbringande av mycket
skarpsinne och med stöd av mycken
lärdom, men utan någon egentlig metod och
utifrån ett fåtal ytterst enkla
förutsättningar. Man fann, att de medeltida
handskrifter, som åt oss förmedlat det ena eller

andra antika litteraturverket, avveko sins
emellan och samtliga företedde
omisskännliga textförvanskningar; man utvalde den
eller de handskrifter, som föreföllo
felfriast, och lade dem till grund för texten;
varhelst man vädrade en förvanskning,
rättade man friskt, ibland med genial
intuition, men egentligen utan annan norm än
ens tycke och smak. Först långt in på
i8oo-talet kom man till insikt om, att
textkritikerns första värv är att utreda de
befintliga handskrifternas inbördes
avhän-gighetsförhållanden och på denna väg följa
textens historia så långt tillbaka som
möjligt, med en rekonstruktion av en eller flera
antika upplagor som yttersta mål och
under ständigt beaktande av de
kontrollmöjligheter, som citat och imitationer inom
antik litteratur — vad man på tekniskt
språk kallar »den indirekta traditionen»

— erbjuda. På den vägen kan man i
lyckliga fall uppnå en mycket effektiv gallring
av handskriftsmaterialet; det är klart, att
en utgivare lugnt kan ignorera de
handskrifter, som uppvisats vara avskrifter —
direkt eller genom mellanled — från
någon annan bevarad codex. Även för
bedömningen av de efter gallringen
kvarstående, självständiga textkällornas relativa
värde ger denna recensio, för att använda
den tekniska termen, en säker vägledning,
som den gamla »divinatoriska»
textkritiken saknade; det kan ofta visa sig, att en
slarvigt utförd, av grova skrivfel och
meningslösheter vimlande handskrift är en
betydligt renare textkälla än en annan,
som gjorts med vida större noggrannhet
men efter en av obehöriga händer i
lätt-lästhetens intresse retoucherad textedition.
Allra viktigast är kanske dock, att den
texthistoriska utredningen ger forskaren
möjlighet att följa de olika typerna av
textförvanskningar till deras upprinnelse
och att fastställa lagarna för deras
tillkomst, trivsel och fortplantning. Resultatet
har blivit, att den moderna textkritiken
förbjuder att göra »rättelser» på fri hand
eller i oträngt mål; det gäller som regel

— i teorien åtminstone —, att intet
förslag till förändring av en i handskrifterna
given läsart får godtagas, om ej exakt
räkenskap kan avläggas för uppkomsten av
det motsvarande korruptelet.

Det bör redan av det sagda framgå,
vilken oerhört mödosam uppgift utgivandet

354

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:00:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1927/0390.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free