Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
och det betydde heller icke så mycket. Men det
betydde något, att bänkljuset slocknade en julotta,
det betydde döden för den som satt närmast.
Varslet gäller den tjugoåriga Karen, som
är gift med den gamle storbonden
Bryne-son sedan fyra år och som ännu icke har
levat, lekt och älskat. Det betyder att hon
skall dö inom år och dag, och så sker
det också, men innan hon går i sjön i
den stormiga februarikvällen har det
förunnats henne att leva, att jubla under
stjärnorna och längta efter våren samman med
en man som hon älskar. — Det är en
historia om »Romeo och Julia i byn»; den
har något på en gång varsamt och starkt
i greppet som man böjer sig för.
Hembygdsskildringen ären omtyckt genre
för närvarande. Utom
Västerbottensromanen Frosten och I Östergyllen har man
tillfälle att anteckna en novellistisk
skildring, Värendskvinnor i bilder och ord, av
Elisabeth Bergstraxd-Poulsen. Bilderna
äro antagligen goda, eftersom boken
utgivits med understöd av Längmanska
kulturfonden. Men den åtföljande texten har
något retsamt i sin pretentiösa
förnumstighet, och recensenten bad omedelbart efter
läsningen en bön i ali enkelhet att hans
hemtrakt aldrig måtte bli upptäckt och dess
gamla kvinnor beskrivna av en romantisk
målarinna. Händelsen ville att han strax
därpå lärde känna en Värendskvinna från
samma socken, Långasjö, som de fru
Berg-strand-Poulson berättar om, och han blev
uppriktigt glad åt hennes kärva ton och
oromantiska åthävor. Hon heter Gertrud
Lilja, och bekantskapen kan göras i tvenne
novellböcker, Den besvärliga gåvan (1924)
och Den ensamma (1926).
Det är inte säkert att Gertrud Liljas
historier fängsla vid första ögonkastet, ty
det är inte något särskilt märkvärdigt med
dem, men har man läst ett par, tre av
dem finner man sig med ett visst behag
sitta och lyssna till den röst som ljuder
ur dem. Det är en erfaren, desillusionerad
människas avmätta tal, och vad hon be-
rättar om är vardagsbagateller,
intermezzon; det är episoder som hon med en
skarp och öm blick griper ur »livets
väldiga ringdans». Två som en gång älskat
varandra mötas igen och inse då att de
trots äktenskap och vänner varit ensamma
i alla de gångna åren. En människa som
går där i det alldagliga, hälsosamt
avtrubbad, vaknar plötsligt till: det är en
gammal dröm som kommer för henne, minnet
av ett äventyr som sätter blodet i rörelse.
Eller också får man höra berättas om en
sjukdom som skänker ny färg åt tingen,
om ett livsavgörande brev, om en kritisk
stund då en kärlek prövas. Livets små
tragikomedier, som Per Hallström skildrat
med så stor förkärlek, dröjer hon också
gärna vid. Hon intresserar sig för de lytta
och åsidosatta, och hon låter en tänkande
handelsresande gentemot sina artistvänner
försvara livets företräde framför konsten.
Hennes tendens är etisk. Mest besläktad
synes hon vara med Elin Wägner; hon har
samma kloka blick på livet som denna,
samma varma känsla för människorna,
framförallt för sina ensamma medsystrar, men
är utan den sociala förbättrarivern.
Ovanligt rättfram försmår hon fraserna och blir
aldrig banal. När hon berättar om en karl
som i fyllan och villan gått ner sig genom
isen, förekommer följande replikskifte
mellan en tillskyndande skolmagister och den
folkhop som åser räddningsförsöken:
— Är han vid medvetande? frågade magistern.
— Ja, han svär, svarades det högtidligt.
Det är utmärkt. — Magistern är
misantrop, men han får sin tro på
Rochefou-caulds människoföraktande maximer
rubbad, sedan han här sett enkla män spela
med döden om en drucken främlings liv,
med sina egna liv som insats, och göra
det som en självklar sak. Gertrud Lilja är
desillusionerad, men i sina berättelser ger
hon i alla fall ett rum åt den goda,
generösa handlingen; hon skildrar ödets ironier,
men på bottnen ligger det en undran om inte
ödet ändå är både rättvist och barmhärtigt.
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
