Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Nordisk musik 1927. Intryck från den nordiska musikfesten i Stockholm. Av Julius Rabe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk musik 1927
artsbestämda harmonikens band och blir
hos den senare vad man med ett
egentligen missvisande ord betecknar som atonal.
Leevi Madetojas A-dursymfoni har en
klar tendens mot polyfoni. Den klassiska
kantigheten i periodbildningen mjukas upp
genom en kontrapunktisk genomarbetning
av fakturen, som därigenom kommer att
sakna dessa melodiskt döda cäsurer, som
gemenligen klippa av det melodiska
sammanhanget i äldre musik. Melodilinjen
stiger och faller, glider över från en stämma till
en annan, och så uppstår denna oavlåtliga
rörelse i musiken, som ger en så
egenartad livets charm åt denna musik. Den
är vek och har en stilla melankoli av
tydlig finländsk karaktär. Tyvärr äro de
båda sista satserna i detta verk knappast
helt lyckade.
Samma polyfona tendens utmärker
Wilhelm Stenhammars symfoni, vitt skild
från Madetojas genom sin manligt
energiska, avsiktligt »torra» stämning. Den
kallas symfoni i g-moll, men dess tonart
är i själva verket den gamla, i djupaste
mening melodiska doriska tonarten, och
den fasthålles genom så gott som hela
verket och ger det en klanglig och
melodisk enhetlighet av övertygande kraft. Det
förtjänar också att påpekas, att denna
tonart är ytterst vanlig i den nordsvenska
folkmusiken, och det är sannolikt mera
genom denna tonala egenskap än genom
sina melodiska vändningar som
Stenhammars symfoni verkar så överraskande kärv
och äkta svensk. Också i detta verk har
man ett »legato» i melodin, som binder
över pauser och förenar olika stämmor
och instrument.
Genom denna polyfona gestaltning få
Madetoja och Stenhammar sin musik att
växa på ett utomordentligt naturligt och
organiskt sätt. Även Sibelius eftersträvar i
sin musik denna organiska växt — men
av honom upptog musikfestens program
oförklarligt nog endast ett tämligen
obetydligt tillfällighetsverk, kantaten »Jordens
sång» till ord av Jarl Hemmer. Det hade
varit intressant att kunna jämföra honom
med dessa två andra symfoniker. Sibelius
är näppligen så intresserad för polyfoni,
men han ersätter det med en slankhet och
smidighet i sin melodiska rytm, som är
absolut enastående i vår tids musik. I
hans femte symfoni t. ex. är hela första
satsen en enda väldig stegring av
rörelsen. Något av samma rytmens expansion
har också Carl Nielsen i sin symfoni
»Det Uudslukkelige», men den är här
förenad med ett starkt polyfont-melodiskt liv.
Detta verk är väl den mest gripande och
storvulna symfonin från våra dagar. Den
oerhörda rytmiska vitaliteten i alla dess
fyra satser och den melodiska intensiteten,
som griper tag i åhöraren redan genom
de spänningsfyllda första tonstegen, äga en
makalös kraft. »Det Uudslukkelige» det
är det aktiva, viljan till liv, som icke kan
släckas ut, så länge det finns liv. Ur denna
stämningssfär födes Carl Nielsens musik.
Denna aktivitet pulserar genom första
satsens olika faser, smeker ömt och gratiöst
i det lilla leende allegrettot, bär upp den
brinnande sången i adagiot, där
träbiåsarnas entoniga psalmoderande laddar
musiken med en spänning, som får sin
utlösning av de strömmande tonskalor, vilka
bilda övergången till finalen. Och denna
final! Melodien stormar fram med
ungdomligt överdåd, men den hejdas ett par
gånger av pukornas motsträviga rytmer.
Det hör till de allra största ingivelserna i
vår tids musik, hur här den tondöda,
melodi-fientiga rytmen försöker kväva musiken,
och hur melodien sedan till sist lyckas
kränga sig ur denna hårda gastkramning.
Carl Nielsens »Det Uudslukkelige» var
musikfestens största verk. Det återstår att
säga några ord om Knudåge Riisagers
och Hilding Rosenbergs musik. Också
den bekänner sig till melodien såsom det
väsentliga i musiken. I Riisagers
stråkkvartett utveckla de fyra instrumenten den
största livlighet och friskhet och låta
musiken stråla av ung sundhet. Ännu djärvare,
ännu mera hänsynslöst melodisk är Hilding
Rosenberg i sin violinkonsert. Söker man
lyssna till den helt naivt, utan förutfattade
meningar om hur musik bör vara, blir den
helt naturlig, den tar åhöraren fången med
sin melodi, som visserligen vandrar
ovanliga vägar men dock rör sig med stor
klarhet och enkelhet, och som leder den
lyssnande så mjukt och stilla genom sin
underliga sagovärld. Konsertens fem satser
ha för övrigt en högst sällsynt artistisk
finess i utformningen.
Så ter sig i stora drag den nordiska
musik som 1927 års musikfest förde fram.
Den har ingenting enhetligt; inte ens den
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
