Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från operans spelar
En verklig och varaktig publikframgång
synes teatern däremot ha vunnit med
Verdis En maskeradbal, som också i stort sett
fick ett utmärkt utförande. (Att det
dekorativa kunde varit annorlunda är en
anmärkning som träffar så gott som samtliga
under året framförda operor, men blir
särskilt beklagligt i detta fall, då det gäller
ett verk som givetvis kommer att även för
framtiden kvarstå på repertoaren.)
De omständigheter, som fördröjt
införlivandet av En maskeradbal med Kungl.
Teaterns repertoar, äro kända. Un ballo
in maschera, det var i librettons
ursprungliga avfattning den historiska maskeradbal
i Adelcrants’ operapalats, där Gustaf III
föll offer för kungamördarne. Det är
emellertid icke i denna redaktion som verket
senare blivit känt och spritt över Europas
sångscener, utan i en senare omarbetning,
som förlade handlingen till Amerika,
närmare bestämt Boston i slutet av
1600-talet, en färglös och obestämd miljö, som
icke på något vis i sig själv vädjar vare
sig till vår historiska fantasi eller till våra
politiska känslor.
I själva verket är miljön i denna opera
fullkomligt likgiltig, och det måste,
tvärtemot vad som på sina håll framhållits,
betraktas som en vinst, att icke en
lokalisering till en tid och en plats, som i förväg
skulle bundit vår fantasi, fått avleda
uppmärksamheten från det väsentliga i verket.
En maskeradbal är icke någon patriotiskt
romantisk miljöskildring i stil med Gustaf
III:s egna operor eller senare
Scribe-Meyer-beers pompösa och löst komponerade
historietavlor. Så som Verdi tonsatt sin
libretto, blir den ett rent psykologiskt
musikdrama, med huvudintresset knutet till
personerna och icke till omgivningen.
Accessoarerna betyda här mindre än i de
flesta av den tidens operaverk.
Har man då rätt att använda så stora ord
som musikdrama om Verdis Maskeradbal?
Wagnerska fordringar på ett sådant
täcker den ju inte. Texten är intet diktverk,
den är en operalibretto rätt och slätt och
gör näppeligen anspråk på att vara något
annat. Verdi var själv den förste att klaga
över dess brister. Men den är upplagd
med god blick för det väsentliga och det
sceniskt verkningsfulla. Det är inte alltid
en förtjänst hos en operatext att vara litterär.
Och Verdi är trollkarl nog att av tomma
schabloner göra levande människor. Han
har sin egen psykologiska metod. Han
kommenterar icke på Wagners vis texten med
en illustrerande orkesterapparat, omsveper
icke personerna med någon Rembrandtsk
clair-obscur av ogripbara stämningar och
grubbelsjuka klangtöcken. Inte heller
analyserar han dem förnuftsmässigt. Någon
realist och observatör i modern mening är
han minst av allt. Det romaneska,
överspända, våldsamt patetiska är det element
han finner sig bäst till rätta i. Och ändå,
genom en av dessa praktiska paradoxer
som de stora genierna äga hemligheten till,
mitt upp i ali sin skenbara onatur, sin
utmanande »teatralik», äga hans
scengestalter, när han lyckas bäst med dem, en hård
och konturfast realitet, en ej sällan nästan
krasst påtaglig mänsklighet, på vars
uppriktighet och sanning vi ej taga miste.
Man skulle kunna tala om en lidelsens
»matter of fact-ness» hos Verdi. Även i
den stora gesten bevarar han sin
konstnärliga ärlighet och rättskänsla.
Och kanske framför alltiden. Det finns
i alla Verdis operor, naturligtvis mest i
de tidigare, en massa mer eller mindre
likgiltigt biverk och fyllnadsgods, och inte
heller En maskeradbal är fri från sådant.
Att Verdi här ibland faller in i triviala
och lättköpta vändningar från den italienska
opera-allmänningen behövs ingen skarpare
observationsförmåga för att fastslå. Men ofta
nog skall det visa sig, att även dessa
episoder gömma dramatiska värden, som det
blott kommer an på sångaren och
dirigenten att locka fram. Särskilt hos oss lider
Verdi ännu under en fullkomligt falsk och
missvisande spelstil, som försummar det
dramatiska hos honom för det virtuosa och
lyriska; ja, mången gång för det
renaslam-piga slagdängshamrandet. Melodikens
omedelbarhet och lättillgänglighet,
Verdi-operor-nas styrka och fara på en gång, har gjort
mer än en, kritiker som sångare, blind för
det som melodien är till för: sitt
dramatiska uttrycksvärde. För att locka fram detta
fordras mer än sångkonst, därtill fordras
en hängivenhet, en generositet, jag skulle
nästan vilja säga en hänsynslöshet i den
dramatiska inlevelsen, som icke ligger lätt
till för oss nordbor.
Verdi upplever i våra dagar utomlands,
framför allt i Tyskland, en renässans, som
på sina håll kanske slår över. Anständig-
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
