Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från operans spelår
fattaren bestämda funktioner, men de leva
inte för vår fantasi. Kanske sammanhänger
detta med att Peterson-Berger givit sig på
vad exempelvis aldrig Wagner och knappast
heller någon annan erfaren dramatiker vågat,
att bygga sitt drama på en självgjord saga.
Men sagan, den äkta stora sagan, föds inte
vid skrivbordet, den växer på andra
marker — eller växte. Den verkliga
sagodiktningens tid är nog för alltid förbi. Som
allegori är Adils och Elisif storsinnat och
vackert tänkt. Men ack, vad förstå vi enkla
borgare på parkett och rader av djupsinniga
allegorier! De höra hemma i
studiekammaren. På teatern söka vi omedelbar
upplevelse, människor och händelser, icke
förklädda filosofiska principer.
Därtill kommer att hela den
nittiotalis-tiska operagöticism, som ger verket dess
kolorit halvt av saga halvt av
kulturhistoria, halvt av Snorre, halvt av Skansen, är
oss förflackade nutidsmänniskor så
ohjälpligt främmande och avlägsen.
Man har intrycket av en disharmoni
mellan diktaren-kompositörens egen
genomre-flekterade, sammansatta personlighet och
de litterärt-konstnärliga ideal han genom
en besynnerlig antinomi förblivit trogen
sedan ungdomen.
Samma disharmoni går igen i det
musikaliska. Peterson-Berger har en lyrisk ådra,
en musikalisk naturkänsla och en melodisk
uppfinning, som utan tvekan kan
betecknas som genial. Han har skänkt oss några
av de friskaste och originellaste romanser
vår litteratur äger. Men denna ingivelse är
till sitt innersta väsen just lyrisk, icke
dramatisk. Även i Adils slösar han frikostigt
med sin lyriska uppfinning, utan att sovra.
Tematiskt material rymmer Adils för ett
helt bibliotek av körer, danslåtar, visor i
folkton, några utsökta, andra mer än
lovligt lättfunna och blacka i färgen.
Men i stället finns det knappast en enda
verkligt dramatisk fras i hela operan. Jag
talar inte om recitativet, som äger ett slags
fonetiskt-språklig »riktighet» snarare än
musikaliskt uttrycksvärde. Det brister på något
vis i kompositörens förmåga att
personligen känna med sina egna rollskapelser, att
individualisera inifrån, att gå utom sig själv.
Så snart det är fråga om introspektiv
själsskildring, blir hans tonspråk matt och
intetsägande eller illustrativt på ett rent
utvärtes sätt. Kanske med ett undantag: den
döende Gorms avsked i sista akten. Dess
verkan äventyras dock av den oförmedlade
och i det sammanhang den kommer nästan
hjärtlösa slutapoteosens kvartettsångarglädje.
Det är ett stycke tragik i detta. Ingen svensk
kompositör har tagit sin musikdramatiska
mission så på allvar som Peterson-Berger,
ingen har kanske heller haft mera på
hjärtat än han. Själv en levande och rikt
begåvad människa, borde han ha haft
förutsättningar att komma sin egen tid till mötes i
detta verk, som i sagans förklädnad brottas
med dess problem. Men hans sånggudinna
har icke velat följa honom mer än ett stycke
på färden. Hon har själv inga naturliga
dramatiska intressen, och sin norrländska
hembygd överger hon ogärna för det
Babylon, där märket P.-B. framlever mer
än hälften av sin kampfyllda tillvaro och
vars strider och konflikter han allegoriskt
velat tolka i Adils och Elisif. Så kvarstår
som slutintryck av operan en dissonans
mellan uppsåt och förverkligande.
Den finske kompositören Leevi Madetojas
»Österbottningar», som fick sin av publiken
tyvärr alltför litet uppmärksammade premiär
strax före den nordiska musikfesten, syftar
icke så högt som Peterson-Bergers
musikdrama. Libretton till »Österbottningar» är en
bearbetning av Artturi Järviluomas pjäs, som
i Finland vunnit en enastående popularitet.
Den är en halvt realistisk, halvt idyllisk
folklivsskildring, som får sin egenartade
accent genom den politiskt symboliska
innebörden i bondfolkets kamp mot ett
godtyckligt främlingsvälde.
I Madetojas tonsättning bryta sig också
två skilda stilar, en lyrisk sångspelsstil och
en dramatisk-veristisk. Den senare når sin
höjdpunkt i sista akten, som sceniskt är nog
så verkningsfullt hopkommen. För min del
föredrar jag dock de episoder där lyrikern
Madetoja kommer till tals. Här är det en
kanske icke så starkt egenartad men
personlig och förfinad musiker som biktar sig
för oss. Hans flödande melodiska ingivelse
spelar på rent folkliga strängar, ömsom i
östnordisk folkton, ömsom i kvicka och
skickligt utnyttjade polskor och danslåtar.
Mot ett vekt och blont nordiskt
stämningsmåleri bryta sig hårdare accenter, där en
lynnesart, som är oss på denna sidan
Österbotten mera främmande, slår igenom. Som
helhet är Madetojas Österbottningar, utan att
kanske vara någon verkligt stor dramatisk
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
