Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
skapelse, ett av de i sin art mest fullgångna
och mest sympatiska sceniska verk, som
under senare år sett dagen på våra breddgrader.
Utom dessa operor har Kungl, teatern
framfört ännu ett balettprogram, Pulcinella
och Eldfågeln, efter Massines och Fokins
idéer nykomponerade av fru Lisa Steier och
med dekorativ utstyrsel av Isaac Grünewald.
Tyvärr visade sig, att dessa båda artister
utarbetat sina idéer efter helt olika linjer,
varför icke heller det konstnärliga resultatet
blev vad det bort kunna bli. Skulden till
detta, som träffade vår förstklassiga och
ambitiösa balettkår hårt och oförtjänt, ligger
dock framför allt hos den sceniska
ledningen eller dem som borde ha sörjt för att
en scenisk ledning verkligen hade fått taga
hand om det hela.
Därmed äro vi inne på ett av de
tråkigaste kapitlen i den nuvarande
operaregimens historia.
Regiproblem och iscensättningsfrågor ha
de senaste tio—femton åren lagt beslag
på intresse som aldrig förr. Hur de nya
uttrycksmedel tekniken skapat skola
tvingas att tjäna dramat självt och den
sceniska helhetsverkan, ali teaterkonsts mål,
därom gå stridens vågor höga.
Överdrifterna och experimenterandet för
experimenterandets egen skull — särskilt i Tyskland
och Ryssland — kunna dock ej
omintetgöra de betydelsefulla konstnärliga segrar
som vunnits.
Under den föregående regimen, så illa
åtgången av kritiken, intog
Stockholmsoperan en uppmärksammad ställning i dessa
frågor. Den nya ledningen har brutit
förbindelserna med förnyelsesträvandena och
gått ur vägen för de modernistiska
överdrifterna, men också för den
föryngrings-källa operakonsten här fått att ösa ur. För
uppsättning och scenisk instudering av de
omtalade nyheterna, utom Adils och Elisif,
som kompositören själv tög hand om, har
operan förfogat över en enda man, en
duktig och rutinerad karl visserligen, ehuru
utan konstnärliga aspirationer i högre
mening: regissör Gustaf Bergman. Herr
Bergman har dessutom under året hunnit med
en rad uppsättningar av äldre verk, samt
haft att stå för samtliga repertoaroperor.
I sanning ingen ringa arbetsbörda! Att
resultatet icke alltid kunnat motsvara de
krav man har rätt att ställa på vår
Kungliga teater ligger i öppen dag. Därtill
kommer att det rent måleriskt dekorativa
vanvårdats i en nästan upprörande grad.
Inför sådana scenerier som t. ex. andra
akten i Adils och Elisif eller Ariadne
frågar man sig, varför det opåtalt skall få
spelas falskt, i färg och form, på scenen,
när det inte går för sig i orkestern?
Dessutom är en oenhetlig, av gammalt
och nytt hoplappad utstyrsel, som de vilka
numera äro regel på operan, en skymf mot
de framförda verken och ställer sig mången
gång som ett hinder mellan dem och en
tveksam publik. Vad hade icke kunnat bli
av Maskeradbalen i en konstnärligt
genomtänkt och utförd iscensättning!
Vad ett artistiskt fulländat spel kan
åstadkomma även av medelgoda verk, det
gav oss det danska operagästspelet under
den nordiska festveckan lysande prov på.
Tenna Frederiksen, Albert Høeberg och
deras kolleger skänkte oss i Börresens Den
kongelige Gæst och Salomons Leonore
Christine icke blott en sällsynt njutningsrik
kväll, utan även en lärdom att begrunda.
Denna flyktiga översikt torde ha visat,
att operans artister, eller de av dem, som
få vara med i leken, inte just legat på
latsidan. Och ändå återstår då detta skrives
ännu ett program, Tiggarstudenten.
Arbetstakten vid operan under den
nuvarande regimen har nästan blivit ett
ordspråk. Men arbetas det också förnuftigt?
Är det god och klok hushållning med
teaterns konstnärliga krafter att jaga fram det
ena programmet efter det andra för att
nödgas lägga ned det efter ett fåtal
föreställningar? Vore det icke bättre att
koncentrera arbetet på några få säkra och goda
verk och ge dessa ett i alla avseenden
fullgott framförande: Den svenska publiken
lockas icke av nyheten i och för sig, är
snarare skeptisk mot den, bitter av många
besvikelser, och det gångna årets urval har
också varit besynnerligt planlöst.
En verkligt god nyhet, som man livligt
hoppas måtte bli beståndande, är det under
året inledda samarbetet mellan Operan och
Dramatiska teatern. Dramatens gästspel på
Kungl, teatern i Per Gynt-föreställningen
var dennas största och mest välförtjänta
framgång denna säsong.
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
