Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenskt folkliv i svensk målarkonst. Några konturer. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenskt folkliv i svensk målarkonst
Bro db åkning. O Ij emålning av Anders Zorn. 1889.
Tillhör direktör Axel Jacobsen, Sto ekholm.
hörde till dess fasta konstnärliga repertoar.
Vi lägga märke till att målaren här tagit
upp ett ämne ur bondelivet, som ej gav
honom tillfälle att måla folkdräkter. Det
är ett betydelsefullt steg mot en från det
etnografiska skild, mänskligt fördjupad
och måleriskt frigjord folklivsskildring.
Richard Bergh målar i sin
»Blomster-plockerska» icke en dalkulla utan en
linhårig tös i urblekta alldagliga kläder, och
vi känna mer för hennes torftighet än
inför den vackra färgrika dräkten hos
någon düsseldorfare, i varje fall något annat.
Men när den nya generationens unge
trollkarl Anders Zorn i övermodig
målar-glädje framställer sin egen hemsockens
folk i deras vackra dräkter i vitt, grönt
och rött, så sker det med en alldeles
särskild glädje och stolthet, såsom en
hyllning åt den gamla allmogekultur,
vilken den kosmopolitiske morakarlen
satte högre än ali annan kultur i världen.
Zorns dukar med kullor i sockendräkt
tillhöra emellertid ingalunda alltid de
bästa saker han gjort. De klara färgerna
tränga sig fram, och tavlan blir för mycket
dräktbild. Men i andra tavlor, som
»Midsommardansen» i Nationalmuseum med
sitt blekgula sommar-nattljus över de
stumma men lidelsefulla ansiktena, har
mästaren tolkat vårt folks livskänsla som
ingen före honom. En flik av den bleka
luften, den sena solnedgångsreflexen på
en röd gavel, ge hela den atmosfärens
mystik som verkar så betagande och så
beklämmande på en gång, denna
stämning som trollbinder oss och lockar till
dårskap. Dragspelets eller fiolens toner
skära igenom det dova stampet mot
gräsvallen. De gamle sitta på bodtrappan
och nicka takten, och deras egen ungdom
drar förbi, med minnen som ej slocknat
under alla de år de legat gömda under
askan.
En tavla som »Bakning i Mora» är
avlockad verkligheten. Vi stå mitt i rum-
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
