Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenskt folkliv i svensk målarkonst. Några konturer. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
ofrånkomligt riktiga. Detsamma gäller
hans bilder av goda och trogna
ämbetsmän, krigsmakten till lands och vatten
samt rikets övriga innebyggare, allra
helst konstnärens landsmän i trängre
mening, de småländska bönderna. Det
vore orimligt och otacksamt att vilja ge
ens en kortfattad skildring av det
svenska folklivets återspegling i den svenska
konsten och lämna ur räkningen den
konstnär som mångsidigare och flitigare
än någon annan givit oss äkta och
uttrycksfulla framställningar av hur vi
svenskar se ut och hur vi bära oss åt i
vår handel och vandel. Men Engström
ritar ju bara karikatyrer, inte se vi så illa
ut? Kanske inte, men heller inte i
allmänhet så vackra, så vida man med skönhet
menar stil och karaktär. Albert Engström
är visserligen skämttecknare, men det
ligger både allvar och djup kärlek till
det svenska kynnet i hans dristigt
uttrycksfulla konst. Över det till synes råa
och skrovliga gjuter han humorns
vänliga skimmer, och när han tecknar en
bondgubbe med infallen mun,
rödkan-tade ögon och fårad panna, så har han
respekt för honom, för den sega styrka
och den enkla klokhet som bor i detta
skröpliga hölje. Och hans vattenkammade
blonda drängar och beväringar äro så
troskyldigt svenska, att man vill ta dem
i famn. Engström är en konstnär, till
vilken knappast något land äger en
motsvarighet. Han tecknar, när han är som
bäst, så som Bellman gjort det i de mest
målande av Fredmans epistlar. Och det
är mera färg, mera liv, i några av hans
blad i svart och vitt än i det mesta som
målats här i landet.
Vårt folkliv har under 1800-talet
genomgått en betydelsefull omdaning tack
vare byväsendets försvinnande, de
förbättrade kommunikationerna och
industriens utbredning på landsbygden. Det
håller på att ytterligare omdanas genom
den nya tidens tekniska framsteg. Man
kommer ej längre att se de långa raderna
av kyrkskjutsar när det ringer samman
om söndagsmorgonen. En blänkande
bilpark står uppställd på kyrkovallen. Man
får snart icke uppleva den idylliska synen
av skolbarnen på landsvägsrenen med
ängsblommor i fånget — de små hämtas
upp eller avlämnas av omnibussen. När
vårens lärkor drilla och snön hunnit
smälta, sättes motorplogen i jorden.
Väderkvarnarnas vingar snurra ej längre
muntert mot luften. De elektriska
ledningsstolparna markera kraftens väg till
kvarnar, logar, ladugårdar och stugor.
Och antennerna utmärka på långt håll de
hem där familjen sitter församlad kring
högtalaren eller lyssnar med lurar för
öronen till en musik som kommer långt
bortifrån över haven. Mycket har
förändrats i det svenska folkets liv, konsten
har förlorat många vackra motiv och en
hel del nya ha kommit till, för vilkas
skönhetsvärden vi ännu ej fått våra
blickar öppnade.
Men kärnan hos vårt folk skall förbli
sig lik. Det vilja vi tro och hoppas.
Och det skall bli konstens uppgift att
visa oss denna kärna, att låta oss möta
den blå och klara blicken i folkets ögon,
att skildra dess rakryggade sundhet i
arbetets allvar och i festens glädje. Må
vi blott snart nog få uppleva att vår
målarkonst på allvar tar sig an denna
uppgift, som dock borde kunna inspirera
den till djupare kända verk än vad
småstadstorg i Sydfrankrike och bygator i
Italien förmå.
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
