Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harriet Löwenhjelm. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harriet Löwenhjelm
övrigt inte är känd för några hjältedater i vår
vitterhet. Han hette Karl Benzon, kallade sig
Bob och skrev s. k. dårdikter i Strix, vilka
huvudsakligen bestodo i en skickligt
lagad ragout av utländska ord, burleska
ver-balkomposita, geografiska, geologiska,
zoologiska, kulinariska och religionshistoriska
termer, exotiska glosor och namn ur
Baedeker. Så här såg metoden ut i Harriet
Löwenhjelms något graciösare tillämpning.
Det är en herre i Paris som tänkes tala,
en kavaljer à la mode på promenad efter
sin dam i något som på den medföljande
teckningen ser ut som Jardin des Tuileries:
Vous baladez, Vous baladez,
Vous baladez, Ma Belle?
Pl Place Pigalle?
Vid L’étoile?
Vous baladez i kväll?
L’amour d’un jour, l’amour d’un jour
ske pris i högre kor.
Ma Belle, jag svär
dig att den är
mer rolig än du tror.
Och så vidare. Det är konsten att älska i
en av dess faser, och Harriet Löwenhjelm
går igenom många, huvudsakligen de
eleganta, men icke endast dem. Här gör
trubaduren sin reverens för högtidligt församlade
åhörarinnor, och en smäktande neger bär
upp sin markisinnas hårklädsel på en av
de för ändamålet avsedda långa gafflarna;
här ser man en syrtutklädd älskare ömt
omfatta handen på en blyg och lycklig
skönhet i korkskruvslockar, medan en allé
av majestätiska bokar slår vakt om de unga
och deras hjärtans konturer dekorativt tränga
sig fram i snittet på väst och klänningsliv;
men några sidor längre fram sitter en lantlig
ung mor, som med kaffekvarnen i knäet och
katten spinnande bredvid på golvets breda
furubräder lullar sitt barn till sömns i en
vagga, medan hon sjunger:
Solen går sin höga ban
uppå himlarunden.
Månen seglar som en svan
uti midnattsstunden.
Allting gammalt är så nytt
för en liten fattig glytt,
som kom i jåns till världen.
Man skulle vara frestad att kalla denna
vändning i ali sin enkelhet för djupsinnig.
Vad gör det att världen är gammal; den
är ändå ny för var och en som kommer
dit för första gången.
När en ung dam skriver en bok som heter
Konsten att älska, väntar man sig lätt en
smula ömmare tonfall, om inte på raderna
så mellan dem. Denna auktor för sin del
renoncerade inte ett ögonblick på den
artistiska oberördheten, och det finns
egentligen bara ett poem i boken, där man tycker
sig kunna skönja en smula privata affekter
bakom orden. Det är en liten jaktdikt i den
slutavdelning som har den särskilda titeln
Konsten att jaga och som annars handlar
415
»Allting gammalt är så nytt . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
