- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjätte årgången. 1927 /
420

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harriet Löwenhjelm. Av Olle Holmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Olle Holmberg

man nödvändigt jämföra den med något
så påminner den avlägset om stämningen
i Almqvists Songes:

Gud Fader ger i himlen fest
och främst är Jesu moder.
Dit är bjuden med som gäst
varje from och goder.

Gyllne frukter bjuds i skåln
och vin på alla borden.
Jesus sitter på ett moln
och blickar ned på jorden.

Den sirliga och lite syrliga bok som
hette Konsten att älska var skriven av en
turist som sett sig om i världen och bland
böckerna, men själv inte tagit del i
kaba-lerna. Med full rätt kunde hon i
programdikten till boken raljera om sin fulla
objektivitet i avseende på dess ämne:

Je vous assure:

min kärlek är så puré,

att jag kan mycket väl ibland

ha kärleksäventyr.

Hennes kärleksäventyr, liksom hennes
äventyr i allmänhet, voro äventyr på
avstånd, artistiska äventyr, äventyr med ögat.
Vad som händer i den andra boken, i
Dikter, är ingalunda det att författarinnan
mera aktivt blandar sig i bestyren.
Tvärtom: hon tar ett steg tillbaka. Från den
konstnärliga oberördheten når hon den
religiösa friheten. I stället för turist blir hon
vad hon själv icke sällan kallar sig: pilgrim.
Pilgrimen ser andra, vanskligare och
djupare liggande skikt av livet än dem där
turisten vistas på avgränsade och väl sopade
boulevarder, men han tar inte mera del i
dem än vad den förra gör. De gå båda
förbi: turisten kanske med ett leende,
pilgrimen kanske med en suck. Det är en
egendomlig friskhet i synen, något av det
första ögonkastets oväntade upptäckt över
de dikter, där Harriet Löwenhjelm har
börjat anlägga en annan syn på världen
än den roade. Det är en ung själs
förvåning i åtminstone ett av dessa poem
som gör det till ett dokument av annan
och omedelbarare art än de konstrikaste
av vanemässiga lamentationer:

Detta släkte är ont och skall förgås med svärd.
Se en pöbel såg jag ragla förgrämd och undernärd.
Jag såg mangel och kiv på marknadsplatsen.
Men de rika såg jag pösa i lusta och flärd
i de präktiga marmorpalatsen.

Jag såg vagnarna rulla på en solig esplanad
och små tidningspojkar ropa för sina extrablad
om en illgärning, som en bov förövat.
Men två sorgklädda änglar såg jag vandra i den

stad,

som med styggelse har Herren Gud bedrövat.

Harriet Löwenhjelm levde på en tid då
det hörde till att damerna i societeten skulle
engagera sig i en viss
platonisk-filantropisk salongssocialism och ömma för de
fattigas väl. Harriet Löwenhjelm var från
början allt för nöjd med sin privilegierade
ställning och sitt artistiska perspektiv för
att vilja sysselsätta sig med saken mer än
kristlig kärlek oundgängligen kunde anses
fordra. En väninna tog en gång skarpt
itu med henne för att göra klart för henne
att det fanns ett liv även bland dem som
inte »gick på hovbal» (en av Harriet
Lö-wenhjelms humoristiska termer för en viss
behaglig livsföring) och att man kunde
sägas ha något ansvar även för de under
sådana omständigheter levande. Harriet
Löwenhjelm sade emot, men tanken låg
och grodde i henne och blev för
framtiden ett ferment i hennes livssyn, som hon
alltjämt opererade med utan att fullt kunna
reda upp saken. Någon tid efter
samtalet skrev hon en dikt angående det man
resonerat om. Dikten handlar, om man
vill uttrycka saken högtidligt, om
motsatsen mellan den estetiska och den etiska
livssynen, och författarinnan bekänner sig
med hopbitna tänder till den förra. Den
»Du» som tilltalas är samma väninna
som mottog »Är jag intill döden trött»
och som för övrigt är adressaten i många
av Harriet Löwenhjelms dikter.

Nu har till sist jag blitt så sur och ledsen,
så att jag tror jag inte orkar mera.
Ät Hälsingland flög mina små intressen,
som en gång hade sig en primavera.

En jurydomstol är mig hela världen,
att »gå på hovbal» vill den mig förmena,
och döma från mig mina slott och gärden
och mina jaktrevir och mina renar.

Vid Gud, jag ville bo på minareter;
men si, mitt rum befinns bland jordens svaga,
och Du har sagt att världens härligheter
vinns blott av dem som kunna oket draga.

Man unnar mig ej guldet i Alaska
och nekar mig att höga hästar gränsla.
Si — jag är blott en bottenlös tom taska.
»Jag orkar inte» — är min enda känsla.

420

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:00:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1927/0460.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free