Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harriet Löwenhjelm. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harriet L ö w e n hje lm
Att leva pauvre blir till sist för djävligt,
och ingen lindring skänker heta tårar,
när livet lider obarmhärtigt sävligt
framåt i ännu bortåt femtio vårar.
Men dö jag vill ej. Har jag fått den chansen
att leva här ett liv på denna jorden,
så skall jag mans stå i och ha balansen
så länge som det än finns mat på borden.
Och Du, som satte dig i domarstolen
och mina låtsdomäner dömde från mig,
dig hänger jag liksom en glytt i kjolen
och tigger om en enda smekning från dig.
Det finns ingen av Harriet Löwenhjelms
dikter som talar så mycket och så direkt
om författarinnan själv. Den är en smula
övermodig och en smula förtvivlad, en
smula ångerköpt och en smula trotsig.
Livet var från och med denna dikt, som
ju i sig själv icke är något av hennes
poetiska mästerverk, en mera komplicerad
sak för Harriet Löwenhjelm än det hade
varit förut. Hennes själ hörde trots ali
yttre kvicktänkthet till de djupa brunnarna,
i vilka stenen behöver lång tid att hinna
till botten. En gång i Dikter har hon
tagit upp en del av de citerade
strofernas tema igen och format ett av sina
mest bisarra och otadliga små konstverk:
ett poem om en furste som råkat ihop
med packet och stum och utpinad spelar
kort med en käring och tre gubbar,
långt från »låtsdomänerna» och
hovbalerna och renarna och jaktreviren. En
annan gång har hon vänt på saken och
satiriserat en »bildningsfilister» som
belåtet hopkutad vid sitt fyrfat studerar
freiherr von Ompteda medan snöstormen
yr utanför och världen blir allt lumpnare.
Harriet Löwenhjelm förstod både fursten
och bildningsfilistern, även om hon själv
421
»Jesus sitter på ett moln och blickar ned på jorden.i>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
