Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Harriet Löwenhjelm. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
giösa friheten. De ha börjat som en
skämtdikt, fortsatt några år efteråt och då tagits
på allvar och sagt utan satir vad de
menat. På en gång mera graciöst och
gripande kan man inte gärna skriva vers över
det gamla temat »en kristen människas
frihet»:
Vem kan längre hilla vakt emot allt som stormar.
Lit oss hålla husandakt, medan världen gormar.
Världen har en farlig makt, den vill slå ihjäl en.
Låt oss hålla husandakt, ty det lugnar själen.
Än är jag från världen fri, ack, men huru länge.
Käre Herre, statt mig bi mot dess fiskafänge.
Än är jag ej köttsens träl, fast jag förnummit lustan.
Herre Jesu, hjälp min själ och för kampen rusta’n.
Mänskofruktan hyser jag. Hjälp mig, käre Herre!
Hjälp mig både natt och dag, att det ej blir värre!
Är jag till förtvivlan bragt, är jag trött till döden,
låt oss hålla husandakt, ty det lindrar nöden.
Den som har skrivit denna dikt har
varit ömtålig om sin frihet, och mänsklig
frihets förutsättning är mänsklig själ. Det
är själen som världen vill förgöra, vill
»slå ihjäl». Världen ger konstnären
celebritet, men helst på villkor att den själv
får diktera hans skripta, direkt genom verbal-
inspiration eller indirekt genom att tvinga
på honom för instämmande eller
motsägelse tidens och mängdens
konversationsämnen såsom förment livsavgörande
intressen. Harriet Löwenhjelm levde inte i
världen, och först då hon trädde ut ur den
trädde hon in i den, genom sin bok. Vad
världen tyckte fick hon inte avlyssna, och
hon slapp att skriva vidare med den mer
eller mindre medvetna tanken på vad den
skulle tycka igen. Hon talar til] oss som
själ till själ och inte som en offentlig
person till en publik, och ta vi luren från
örat, den som vi ha ärvt eller köpt eller
stulit eller påtvingats som gåva, så kunna
vi avlyssna hennes själs röst.
Det blev under Harriet Löwenhjelms
sista dagar av en väninna talat om att
hon kanske skulle religiöst bereda sig för
de nya omständigheterna. Nej, sade hon,
nu skall jag dö, och om jag gör det på
ett honett sätt så sköter nog Gud om
resten. Hon bestämde att vid hennes
begravning skulle sjungas psalmen 102, den
franzénska påskmorgonspsalmen om
paradoxalt kristet hopp:
I sörjande kvinnor, vem söken I här,
den levande ej bland de döda är.
Uppstånden är Jesus. Halleluja.
» På sin skuldra han tog mig och med ett brus
sina väldiga vingar han spände...-»
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
