Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Det låg ingenting ansträngt i spelet, blott
festligt gott humör. Kittelflickaren-—Ernst
Brunman var knölig och småslug på rätta
sättet, och de flesta av de bullrande,
flinande och stojande typerna icke mattsamma,
som så ofta är fallet, utan upplivande. Fru
Brunius som Katarina hade kanske det
felet, att hennes stora begåvning och
hennes personliga auktoritet lyste för mycket
igenom, så man frågade sig: Inte får man
göra så med en så betydande och till på
köpet en så vacker dam? Herr Gösta
Ekmans Shakespearelike Petruchio hade
elegans och maskulinitet i samma proportion
och var en förälskad tyrann av den sorten,
inför vilken den tyckmycknaste lilla Kajsa
i världen tjusad vill böja sig.
Bättre folk av Avery Hopwood och
David Gray fick en dundrande framgång hos
publiken, men kritiken var åtminstone på
ett par ställen något mulen. Jag gick
misstrogen till teatern men lämnade den med
lugn och glädje i min själ och hade
tillbragt en mycket rolig teaterafton. Jag
ägnade också en vänlig tacksam tanke åt
Hopwood, som givit åtminstone underlaget
till Karin Swanströms, Ivan Hedqvists och
Tollie Zellmans förträffliga scenkonst. Det
fanns icke det allra ringaste otroligt i
stycket, om icke att den älskvärde, taktfulle
Mr. Lennox’, faderns, gentlemansaktiga
self-control borde ha brustit någon gång, dels
då han talade med sin oförskämda slyna
till dotter, dels då hans oborstade son bytte
ord med honom. »Bättre mans barn» voro
de två unga, av vilka brodern blev gift
med en under hela scenen blyg och
sedesam var det inte barfotadansös, de lära ju
vara de allra hyggligaste, och systern under
någon sorts anfall av erotiskt vanvett
förklarade sig genast vilja gifta sig med sin
faders chaufför, vilket också skedde. Jag
hör, att man förvånat sig över detta, och
vet väl, att man med skäl anser, att mannen
antingen drar upp eller drar ner sin hustru
till sin sociala ståndpunkt. Men man får
ej glömma, att det anglosachsiska draget
att prompt vilja besegla den erotiska
dumheten med giftermål icke bara är filmmoral.
Den grasserar också i verkliga livet och
torde vara anledning till de hastigt
växande skilsmässorna.
Håller sig den gamla satsen »Du skall
440
Fot. Atelier Jæger.
Gösta Ekman som Petruchio i Så tuktas e’n argbigga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
