Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G■ La r i 71
Och ändå! Ar ej den moderna
damdräk-ten det vackraste draget i vår tids
fysionomi?
Konserthusteatern, som man hoppas få
ersatt med billighetsaftnar på Dramatiska
teatern, då man ger av doktor Per
Lindberg uppsatta stycken av lika högt litterärt
värde som de vilka — det bör tacksamt
erkännas — givits på Konserthusteatern,
har under våren framfört ytterligare några
värdefulla program. Vid ingen av de
föreställningar jag sett på denna teater stördes
man av de lokale Forhold så litet som då
Romain Rollands Vargarna gavs. Det är
en ypperlig titel på skådespelet. Som magra,
hungriga, grymma vargar, misstroget
skelande på grannen, om den skulle ha lust
att bita honom i strupen, sitta medlemmarna
i alla dessa välfärdsutskott och
revolutionstribunal, arbetande på att hålla det hela
gående. Men vargar är ej en liknelse, som
helt täcker förhållandena. Det fanns bland
dessa revolutionära vargar, ibland så lömska,
ibland så grymma utav feghet, också
plikt- och idémänniskor, ibland i sin
maskulina rätlinighet värre än vargar,
särskilt då de voro moralister som en
Robespierre med iskall vanvettslogik. L’ancien
régime hade feminina drag, med kvinnligt
orättvis överflödande frikostighet mot
sympatiska och med taktfull artighet i
sidendräkter och eleganta skor. Allt detta
ersattes i ett slag med manlig kärvhet och
hårdhet, med sträv, partibunden butter
rättframhet och med höga stövlar.
Rollands skådespel, ett folkskådespel av
mycket högt värde, är fast och klart. Det
har ett inslag av den mest
vördnadsbjudande av alla dygder, manligt inskridande
under yttersta fara för den rätt och den
sanning, som kränkes av partikamraterna
eller ståndsbröderna. Styckets handling är
förlagd till franska revolutionära arméns
läger utanför Mainz 1793. »Vargarna»
uppfördes för första gången våren 1898 under
Dreyfusprocessens mest upprörda tider och
måste ha gjort en skakande verkan under
de dagarna, då den franska nationens
samvete led så svåra kval.
Skådespelet är så alltigenom maskulint,
att intet kvinnligt namn förekommer på
programmet ens som trumslagarpojke.
Med fienden framför sig och ett
välfärdsutskott i ryggen råder en förklarlig nervo-
sitet i lägret, till som alla misstänka
varandra och man stundligen berusas av
nationella och revolutionära fraser. Hur
ohyggligt tröttande bör det ej ha varit med det
genom månader fortsatta revolutionära patos,
som ju tröttar vanliga människor efter ett
par minuter. Här trampa alla dessa högre
och lägre officerare, skrikande och
stampande om varandra. Huvudet högre än
kamraterna i många avseenden är kårchefen
d’Oyron, en adelsman som av enskilt hat
blivit förrädare mot emigranterna och sina
ståndsbröder och med förakt ser ned på de
f. d. krämare och f. d. hökare, som nu
äro höga officerare i armén. Han blir
misstänkt som förrädare genom ett brev, avsett
att störta honom, skickat från emigranterna,
vilka låtsade sig stå i förbindelse med
honom. Smärt, högdragen och med isig
nedlåtenhet rör sig d’Oyron—herr Ragnar
Arvedson bland de dels ängsliga, dels
vansinnigt tappra plebejiska små knölarna. En
högre resning har den radikale kårchefen
Teulier, medlem av Franska
vetenskapsakademien—herr Colbjörn Knudsen. Denne
»intellektuelle» har både den huvudets
klarhet och vana att reda upp saker och
den moraliska träning som också behövs,
och lyckas genom en serie av fakta fastslå,
att den för honom antipatiske d’Oyron är
oskyldig och att detta måste offentliggöras.
Man erinrar sig hur i egentligaste mening
befriande och hjärtestyrkande det kändes
med en Picquart, som trots allt hat och
ali smutskastning lugn och modig fortsatte
med sitt sökande efter och offentliga
framhållande av sanningen. Lyckligtvis
arkebuserade och giljotinerade man icke 1890 i
Frankrike med samma lätthet som ett sekel
förut. Eljest hade Dreyfus blivit skjuten
och Picquart halshuggen, som det gick med
d’Oyron och Teulier.
Det var några riktigt stora ögonblick
man fick uppleva under några gripande
scener på Konserthusteaterns framställning
av Vargarna. Särskilt minns jag den som
militär ovanligt tappre och som människa
fege hökaren och kårchefen Verrat—herr
Carl Ström. Han sökte bakom käcka
tonfall och patetiska och patriotiska vädjanden
dölja hur väl han visste om d’Oyrons
oskuld. Hur hemskt bör det ej ha varit
för förfalskande överstar och falsksvärande
generaler 1898 att se Vargarna. Det borde
ha känts för dem som då konungen och
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
