Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Car/ G. Latirin
hängivenhet älskar Mästaren. Nu drives
Judas genom dessa känslor fram till det
mest kvalificerade förräderi i
världshistorien, den i sin ohygglighet även så estetiskt
gripande Judaskyssen. Här blev ny
omsvängning, och full av fasa över sig själv
och sitt dåd gick han bort och hängde
sig. Judas, som av vissa konstnärer
avbildats som en Kristus som kommit på
avvägar, är dramats huvudperson men fick
av sin framställare, herr Carl Ström, varken
yttre eller inre trovärdighet. Mästaren
utfördes utan sentimentalitet, utan falskt patos,
vördnadsbjudande och — vilket är en
väsentlighet —- rent manligt av herr
Col-björn Knudsen. Dock borde han icke haft
de sida vita kläderna, som skulle gjort
Judaskyssen onödig. Han var naturligtvis
klädd ungefär som lärjungarna. Jag förstår
icke heller, varför Jesus av Nasaret, denna
det högsta uttrycket för det semitiska, av
ren semitisk börd åt alla håll, ej också skall
få hava ren judisk typ. Starkt krokig näsa,
gulaktig hy, svart oljigt hår, så är väl det
troligaste att den sett ut, om man skall tro
bibelns släktuppgifter om honom, som för en
halv miljard människor är dethögstauttrycket
för Österlandets själ. Egendomligt att doktor
Ehrenpreiss blott alldeles i förbigående, i
sitt märkliga arbete med detta namn, nämner
honom, den man får väl dock säga mest
betydande juden och österlänningen.
Tor Hedbergs Judas, skriven 1895,
var en verklig framgång. Den var
mänskligt gripande, och allvarligt kristna funno,
efter vad jag erfarit, intet hädiskt i detta
mäktiga verk med sitt ömtåliga ämne.
Då ett gammalt klassiskt skådespel
uppföres, är det helt naturligt att man undrar,
hur man skall kunna få föreställningen så
»riktig» som möjligt. Men kompromisser
måste det bli. Vi skulle ej gärna se och
höra Desdemona som en damklädd
vit-sminkad mansperson, i diskant sjungande
den melankoliska sången om videbusken:
»Vide, vide, vide», såsom förhållandet
var på Shakespeareteatern. Och även om
man spelar Sofokles på en antik
friluftsteater, drar man sig nog för att låta
Antigone utföras av en man som, med
maskens öppning förbunden med munnen
medelst ett rör, i recitativton deklamerar
sin smärta så högt, att det kan höras på
de övre och bortersta bänkarna.
På Konserthusteatern gavs med särskilt
en mycket förtjänstfull nyhet i regien det
här i Stockholm under senare åren rätt
ofta spelade dramat Körning Oidipvs av
Sofokles. Det är världslitteraturens
ärevördigaste skådespel. Jag påminner mig ha
hört om en professor, som under en hel
termin höll föreläsningar behandlande det
s. k. Thymelealtarets plats inom den
antika teatern. Här skulle man offra åt Dionysos
före föreställningen. Professorn framförde
åtskilliga diagram och bilder, visande
möjligheten av olika hypoteser, men kom till
slut till den uppfattningen att detta altare
troligen ofta stod utanför teatern. Det är
ännu svårare för oss att få veta om eller
hur kören rörde sig kring altaret. Man
måste på föreställningen beundra doktor
Per Lindbergs regi i detta avseende, ty
alla dessa körens rörelser voro högtidliga
och betydelsefulla och gåvo ett intryck av
att vara ett framsteg i regien av de antika
skådespelen. Intet av värdigheten,
säkerligen en väsentlighet på den antika scenen,
gick till spillo. I det avseendet stack denna
»nyhet» på ett lyckligt vis av mot det
något barbariska skränande och böljande,
som folkmassorna hade vid det Reinhardtska
utförandet av samma drama på
Djurgårds-cirkus våren 1911. Huvudrollen spelades
nu av herr Nils Arehn. Han såg icke
riktigt grekisk ut. I det fallet blir kanske
Mounet-Sully oöverträffad bland dem, som
utfört rollen i Stockholm. Men stämman
hade den rätta kopparklangen, och scenen
med barnen, som smögo sig kring den
blinde och förtvivlade fadern, gjordes så,
att den rörde förmodligen lika mycket som
på urpremiären. lokaste—fru Märta
Halidén var skön och förvånande väl bibehållen,
om man tänker på att hon var moder till
Oidipus. Rollen är liten, men en begåvad
skådespelerska, och det är fru Halidén, kan
dock få fram några betydande moment.
Hon lät ansiktet stelna i fasa och gjorde
det på ett sätt, som troligen var riktigt
gammalgrekiskt, så att också denna fasa
blev skön att se på.
Scenbilden av konstnären Yngve
Lundström utnyttjade på ett vackert och sinnrikt
sätt Konserthusteaterns sceniska resurser.
Det finnes personer, och sådana som väl
veta att dygden är ett tämligen relativt
begrepp ute i livet och kanske ännu mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
