Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De hjälpsamma drömmarna. (Brev från en femtioårig författare till en yngre man.) Av Jarl Hemmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D e hj alp s a m m a dr ö m m ar na
CBrev från en femtioårig författare till en yngre man)
A v Ja r l He m m e r
* IN VÄN.
När vi senast sutto
tillsammans -— du minns den
> ändlösa kvällen — voro vi
inne på frågorna om öde, tvång,
viljefrihet, allt detta som mänskligt tänkande nog
aldrig skall kunna enas om, då det långt
mera hör till tron än till vetandet. Du
blottade oförbehållsamt för mig dina djupaste
personliga svårigheter, ditt frätande
självmissnöje, din oförmåga att lösa ditt livs
ekvation, som stirrar emot dig med så
många obekanta och så svindlande
divergenser mellan högsta renhetslängtan och
otämdaste sinnlighet, att någon lösning,
någon helhet synes omöjlig. Du vädjade
till mig, och jag märkte nog den
hoppfulla glimten i dina ögon — ack, den
brann hastigt ut. Du frågade vad som
innerst åstadkom, att jag vid mitten av
mitt trettiotal ändrade kurs både i mitt
liv och min litterära produktion: ett kaos
klarnade, en viljeslapp mångfrestare fick
tro och fasthet, sade du. Tack för de
orden. Men jag måste åter invända
detsamma som då, att jag tror du
överskattar denna »totala» förändring. Den
som är född med demonerna inom sig,
han får nog aldrig helt fred för dem.
Han kan bara lära sig tämja dem, eller
i bästa fall förvandla dem från förstörare
till skapande krafter. Likväl skall jag
medge att jag vid denna tidpunkt
räddades från att gå under som människa och
följaktligen även som diktare, ty de två
tingen äro ett. Därom fick du dock föga
besked. Jag är en klen muntlig berättare,
åtminstone när det gäller längre
sammanhang. I stället beslöt jag i tysthet
att skriva detta brev till dig.
Senare på natten lade du ut om de
nyaste forskningarna på drömlivets
område, och det var mycket givande att
höra dig framlägga dina synpunkter som
skolad psykolog. Jag sade att jag aldrig
upplevt något som kunde kallas en
sanndröm, ehuru jag inte betvivlade
förekomsten av dylika fenomen. Men
när du kom in på kapitlet
»symboldrömmar», då visste jag för andra gången
att jag måste skriva detta brev.
Det är således en jagbikt, ett förtroende.
Ser du, jag kände igen så mycket av
mig själv i vad du yppade om dina inre
konflikter. Och nu måste jag med några
ord ge dig min syn på en man som jag,
en diktare. Hans själsliv är ett
exemplar i spärrad stil av den självplågeriets
eviga bok, som nästan varje människa
i tysthet skriver i någon egen variant.
Hans första förutsättning — det som
gjort honom till diktare — är den
medfödda otillfredsställdheten, det sugande
tomrummet i själen, som ropar efter att
få fyllas med allt vad verkligheten
förmenar honom: harmoni, godhet, klarhet.
Och om verkligheten skulle råka ge
honom allt detta, så kastar han bort det
för att få vara osalig och ropa efter
stjärnorna. Mitt fall var kanske svårare
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
