Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - De hjälpsamma drömmarna. (Brev från en femtioårig författare till en yngre man.) Av Jarl Hemmer - Mannen till kvinnan. Av Erik Lindorm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja r I He mm er
Likväl kommer jag aldrig ifrån att jag
satt fläckar på mitt liv, dem ingenting
kan tvätta ut — därför har jag som
botgöring måst skapa så mycken renhet
jag förmått. Länge förmådde jag intet,
jag kände mig ödelagd och död. Det
första livstecknet jag förnam av mig
själv var när jag gick till min hustru
och bekände allt. Det bröt inte ned
henne, tvärtom, hon blev snarast friskare
efter den dagen. Hon visste att det
äntligen var allvar och att jag led på
allvar. Jag begärde ingen förlåtelse, den
var jag ej värd. I stället blev hela mitt
liv en arbetsam bön om förlåtelse.
Hon lever icke mer, men hon fick i
tolv års tid se min uppriktiga strävan,
hon höll min hand i den kampen, och
jag vet att hon gör det än. —
Nu frågar du väl sist hur jag, den
förstörde, fick kraft att börja allting om
från grunden? Jag skall svara på den
frågan. Det var inte viljefrihet, valfrihet
längre: det var tvång. När vi nämna det
ordet, tänka vi för mycket på dess
betydelse av strejkande själsliv och
förhäxade brottslingshänder, som inte veta
vad de göra. Vi glömma att det också
kan finnas ett tvång till det goda. Det
tvånget kommer när en människa inte
härdar ut med sitt liv, men ändå måste
leva.
Tag mitt handslag och begrunda vad
jag sagt!
MANNEN TILL KVINNAN
av ERIK LINDORM
Först i helvetet en timma
för en dag i paradis.
För att kärleks sol förnimma
skall jag ut på hatets is.
För att få ditt ljusa, lätta
leende, som gör mig glad,
måste mina tårar tvätta
dina läppar i sitt bad.
Innan änglavingar växa
fjärilsflyktigt på dig ut,
måste först du vara häxa
en demonisk, mörk minut.
Men den mun, du lärt förbanna,
snyftar fram ett saligt tack,
när du kysser i min panna
märket av din egen klack.
Och jag själv, lik Satan, piskar
dig med ont som en besatt,
tills du något hjälplöst viskar,
och jag dignar mot dig matt.
Två, som icke längre orka
vara vilda djur sam nyss,
knappt varandras läppar torka
till en rädd försoningskyss.
Aldrig mer vi kunna svärma
sorglöst samman, ungt och yrt,
icke milda svalor härma,
vi ha köpt vårt rus för dyrt.
Ångest i din smekning darrar,
och mitt famntag liknar kramp.
Blundande vårt blod oss narrar
aldrig mer till Eros’ kamp.
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
