Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den moderna litteraturens innehållsproblem. Av Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ltcdvig Nordström
del och industri, och tack vare
elektricitet, motorism, radio och biograf är i denna
dag hela svenska landsbygden urbaniserad
och bildar, man skulle kunna säga, en enda
sammanhängande utkant till landets städer,
och de gamla traditionerna från 1700- och
1800-talen äro borta, de fasta formerna
försvunna.
Denna process var i allt väsentligt
förberedd, då världskriget bröt ut.
Världskrigets insats i striden mellan storstad och
natur, mellan humanism och teknik var
framför allt, att det drog upp ridån över
planeten och visade de mondiala
sammanhangen, visade, att processen i fråga ägt
rum icke bara i ett land utan i alla,
visade, att livet i den moderna världen var
ett enda sammanhängande tekniskt
maskineri.
Följden av denna syn blev tvåfaldig
inom skönlitteraturen i Sverige som
annorstädes : en flykt dels ut till resterna av
naturen, dels in i den egna själen.
Alla dessa reseskildringar från exotiska
länder, alla dessa religiösa diktsamlingar
och dramer, alla dessa noveller och dikter
om barndomen — det är fortsättningen av
»Storgården», det är flykten från
storstadens hemska mara, vilken som det
oundvikliga ödet reser sig över världen, det
är livsångesten, det är pessimismen,
framsprungen ur känslan av inkompetens att
reda sig i denna nya stadsvärld, som efter
världskrigets fyra fasoår framträtt för blick
och medvetande i stället för den idylliska
världen före kriget, där staden ännu bara
var en visserligen hotfull men dock
alltjämt avlägsen kontur i horisonten.
Och denna livsångest fick slutligen sitt
vältaligaste litterära monument i en bok
som gav eko i hela världen, tysken Oswald
Spenglers »Untergang des Abendlandes».
Den rubriken säger oss allt, den
rubriken betecknar den punkt, där den
västerländska humanismen sänker fanan och
erkänner sig besegrad samt hyllar den nya
fana, under vars färger mänskligheten nu
börjar samlas: teknikens.
III.
I det föregående har jag tecknat
livsångestens växande fenomen såsom en följd
av storstadens segrande frammarsch på
planeten och den därav följande allt mer för-
bittrade striden mellan teknik och
humanism med humanismens slutliga undergång,
som betecknat livsångestens klimax.
Men jag har icke ännu ingått på frågan,
vad som bör förstås med begreppen:
humanism och teknik. Jag har endast låtit
humanismen framstå som det andliga uttrycket
för ett liv i naturens sköte, tekniken som
det andliga uttrycket för livet i storstaden.
Frågan står också fortfarande öppen vad
som bör ur våra dagars synpunkt menas
med humanism och teknik, med en
humanistisk människotyp och en teknisk eller
fackmannatyp. När den frågan är
besvarad, skall det bli tydligare var vägen ur
den moderna livsångesten går och vilken
avgörande roll den moderna litteraturen
på denna punkt är kallad att spela. Genom
sitt nya innehåll.
Svaret på frågan är, att humanisten
alltmer för vår tids blickar utkristalliserat
sig såsom den renodlat estetiska
människotypen, medan teknikens börjat lika klart
utkristallisera sig som den renodlat
vetenskapliga.
Men därmed är, ur vår tids synpunkt,
dock ännu icke hela frågan uttömd, ty vi
måste först bestämma innehållet i de båda
begreppen estetisk och vetenskaplig; då
först framträder för blicken den avgörande
brytning, som ligger under livsångestens
fenomen.
Och de båda nämnda begreppens
innehåll är dessbättre fullt klart och icke bara
sen i går utan sedan åtminstone hundra
eller hundrafemtio år.
Med estetisk menas helt enkelt den
mu-skulära människotypen, med vetenskaplig
den maskinella.
Den förra går tillbaka på antiken men
börjar underlägga sig hela Europa och
sedan hela den av europeisk bildning
formade civiliserade världen från och med
renässansen, och som dess första historiska
typ plägar ju anföras den berömde
renässanskonstnären Léon Battista Alberti
(1404—72, årtalen osäkra).
Burckhardt karakteriserar honom med
följande ord:
Det femtonde århundradet är
framför allt den mångsidiga människans. Men
över dessa mångsidiga resa sig några
allsidiga. Och här framträder kraftmänniskan
Léon Battista Alberti.
I allt, som kunde vinna berömmelse,
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
