Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den moderna litteraturens innehållsproblem. Av Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den moderna litt er a t ti r ens
var han från barndomen den främste. Om
hans kroppsövningar och konststycken
berättades otroliga saker, som att han med
fötterna ihop hoppade över axlarna på folk,
att han i katedralen slungade ett guldmynt,
så att det stötte med ett klingande ljud
mot takets svindlande höga valvbågar, att
de vildaste hästar darrade och skälvde
under honom — ty, sammanfattar
Burkhardt, i tre ting ville han stå tadellös inför
människorna: i gång, i ritt, i ord.
Och, tillägger Burckhardt, han ansåg
varje mänsklig skapelse, som följde
skönhetens lagar, nära nog för gudomlig.
Där ha vi den estetiska människan klart
och tydligt tecknad, och den var det som
i »Storgården» flydde från storstaden. Den
är det som i och med storstadens seger
på planeten mött sin slutliga undergång,
kvarlämnande som enda rest den moderna
yrkes-idrottsmannen, vilken är att jämställa
med ett för samhällets nöje anställt
speciellt utbildat och högt betalt kuriosum.
Innan vi nu gå vidare och söka klargöra
för oss, varför denna ideala naturmänniska,
som den estetiska människotypen
representerar, måst i våra dar lämna fältet för den
ideala kulturmänniskan, som den
maskinella människotypen representerar, måste
vi först kasta en blick på vad som andligen
skett i och med stadsfenomenets utveckling
sen antikens och renässansens dagar.
På den frågan har en av den moderna
litteraturens egna främsta representanter
gett det bästa tänkbara svar och därmed så
klart man kan begära fastställt innebörden
av den moderna litteraturens
innehållsproblem.
Det är den författare som f. n. torde,
efter Marcel Prousts död, vara den
intellektuellt mäktigaste i Frankrike, ledamoten
av franska akademien Paul Valéry.
I ett föredrag, som han höll i
universitetet i Zürich d. 15 november 1922, sade
han nämligen bl. a. följande, därmed
gående rakt på tidens andliga centralfråga:
livsångesten.
»Stormen har just slutat, och dock äro vi
oroliga och ängsliga, som om i stället
stormen just skulle till att bryta ut. Nästan
allt mänskligt befinner sig i en
fruktansvärd ovisshet. Vi se vad som har
försvunnit, vi äro nära nog krossade av det
som har krossats, vi veta icke vad som skall
komma, och vi kunna ha skäl att frukta det.
Man kan säga, att allt stort och
värdefullt i denna värld har berörts av kriget,
och bland allt, som sårats, är även anden.
Vad är då denna ande?»
För att kunna svara på den frågan ger
han så följande bild av den mänskliga
kulturens och civilisationens centrum : Europa.
»Vårt Europa», säger han, »vilket
börjar som en torgplats vid Medelhavet, har
blivit en stor fabrik i ordets egentligaste
mening, d. v. s. en maskin till omformande
av råstoff, en intellektiiell maskin utan like.
Sålunda har detta Europa förvandlats
steg för steg till en gigantisk stad.»
Och vad denna utveckling innebär
tecknar han på följande sätt:
»Ur rent fysisk synpunkt är denna stad
ett mästerverk av för människan gynnsamt
hopfogade villkor. Och i den har
människan blivit europé. Jag ger då åt orden
Europa och europé en betydelse utöver den
geografiska och den historiska, jag ger orden
ifråga en funktionell betydelse, så att jag
menar, att Europa är ett särskilt mänskligt
livssystem, uppbyggt av en viss mänsklig
mångsidighet, av gynnsamma geografiska
förhållanden och av ett säreget rörligt och
levande liv.»
Och detta livssystem definierar han
slutligen så här: »Överallt där den europeiska
anden härskar, ser man framträda ett
maximum av behov, av arbete, av kapital, av
produktivitet, av ärelystnad, av makt, av
seger över naturen, av utbyte och av
inbördes sammanhang.
Denna helhet av maxima är Europa.»
Så långt Valéry.
Jämför man nu detta Europa med
antikens och renässanssens, finner man lätt
vari skillnaden består. För antiken och
renässansen framstår den enskilda människan
som det högsta tänkbara, hennes
utveckling som naturvarelse till en ideal höjd är
målet. För vår tid framstår däremot icke
människan utan människans högsta
skapelse: livssystemet Europa, under form av
en enda stad, en enda maskin, som det
högsta.
Genom världskriget blev förefintligheten
av detta system, denna stad, denna maskin
uppenbar för hela världen, och därmed
blev det uppenbart, att i detta maskinella
livssystem fanns för den ideala
naturmänniskan ingen plats. Hennes naturvuxna
estetik stod maktlös inför de verkliga kul-
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>