Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Klara Johanssons essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
anmärkningar, som, märkligt att säga,
utgöra en inte endast upplysande utan också
njutbar lektyr. Det är nämligen så med
Klara Johanson, att hon inte gärna släpper
från sig så mycket som en fotnot utan att
ge den en elegant stilisering.
Klara Johansons profil har alltid tett sig
markant då den dykt upp på den litterära
horisonten. Men först när hon i fjol
publicerade ett extrakt av tvenne årtiondens
studier och skriftställeri under titeln Det
speglade livet, fick man en klar uppfattning av
henne själv och hennes talang. Man blev i
själva verket överraskad. När man här
läste en uppsats som »Den romantiske
studenten», ursprungligen tryckt i Ord och
Bild 1907, alltså året efter Levertins död,
■kunde man inte undgå att förundras över att
en litterär kritiker och historiker, som för
tjugo år sedan förfogade över en så smidig
stil och ett så skarpt öga som trots någon
här i landet, inte kommit att spela en vida
större roll. Klara Johansons författarskap är
emellertid i hög grad exklusivt, det vänder
sig till det rent litterära intresset, som i våra
dagar är så mycket mindre än under den
romantiska tidsålder hon älskar att förflytta
sig till. Hennes stil är illfundig och
epigrammatisk, utarbetad ända till pretiositet.
»Ära och kärlek — Mallas livslånga
ingénue-dröm — kringsvävar henne i tallösa
flyktiga och eggande gestalter», heter det i en
essay om Malla Silfverstolpe. »Sportmässigt
gåpåaraktig flört föregycklar den sublima
passionen och hjältarna markeras av
uniformer. Malla låter sig ögonblickligen
hänryc-kas av alla glänsande surrogat, och ur
besvikelserna, vilka aldrig utebli, samlar hon
upplag av näring för sitt girigt
smärtekrä-vande väsen.» Man måste naturligtvis vara
något mer än läskunnig för att i blinken
fatta vad det betyder: att den unga fröken
Malla Montgomery i brist på hjältar och
snillen förälskade sig i löjtnanter, med följd
att hon blev besviken.
Klara Johanson vänder sig till de i
sakerna initierade och vidare till dem som leva
litet på sidan om världsbråket. Hon sysslar
med livets spegling och låter, med berått
mod, livet självt rinna förbi. När man
läser dessa »memoarer från bokrummet» från
åren 1907—1926 har man — liksom när
man läser Vilhelm Ekelunds essayböcker —
inte stort intryck av att det hänt något i
yttervärlden under denna skickelsedigra
epok. Klara Johanson har långt mindre
gemensamt med Fredrika Bremer än med den
kräsne, kritiske och världsfrånvände
dagboksförfattaren Amiel, tvenne personer som
hennes tankar gärna kretsa ikring och som
hon låter utbyta åsikter i ett imaginärt
samtal. Visserligen torde hon ha tillägnat sig
den ortodoxa feminismen — något som dock
inte kommer till synes i denna bok — men
för någon egentlig propagandaverksamhet
har inte hennes kynne varit ägnat. Hennes
hjärta tillhör gångna romantiskt skimrande
tider, och hon sysslar mindre gärna med det
aktuella. Man kan väl också tillägga: mindre
lyckligt. För många år sen gick hon i
borgen för diktarfirman Conradsson &
Adelborg, som så hastigt blev insolvent, och nu
nyligen riktade hon sitt skämt mot oss alla
som äro häpna över Fredrika Bremer-statyn
och inte kunna fatta det fina i den
kråksången.
I ett par fall har Klara Johanson varit
alltför välvillig i sitt omdöme, men för
övrigt må det ovan sagda gälla som en
förklaring till att hon inte vunnit publikens
uppmärksamhet så mycket som hon förtjänat,
och inte som en förebråelse. Den stil är
utan tvivel bäst som är på en gång
naturlig, osökt och konstnärlig. Men en dylik
förening av lyckliga egenskaper är sällsynt,
och då man som oftast har att välja
mellan pretiositet och stillöshet, är pretiositeten
att föredra, särskilt om den stödes av så
mycket uppfinning och livas av så mycket
behag som hos Klara Johanson. Att
exklusivt odla det litterära är heller inte
något fel i och för sig; det är i varje fall
bättre än att himla sig och fara till vågs i
politiken. »Må andra fylla ut cirkeln och tumla
med vita activa!» heter det på tal om Raabe
i en av de fyndiga och essentiella aforismer
som avsluta boken. Författarinnan kunde ha
rätt att tillämpa satsen i sitt eget fall. Det
speglade livet bjuder på intim kunskap och
genuin estetisk njutning; man får ibland
nöja sig med mindre. I själva verket äga
vi inte många essaysamlingar av denna halt.
3-
Det speglade livet är en bok som redan i
det yttre med sina tätt och likväl klart
tryckta sidor ger ett intryck av gammaldags
soliditet. Dess innehåll har heller ingenting
tillfälligt eller flyktigt; det är inte »vacker
vardagsvara» utan mogna och konstfulla
500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
