Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Klara Johanssons essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klara Johansons essayer
ting. Här berättar en bokvurm, säges det i
förordet, om några av sina
»levnadshändelser, upptäckaräventyr och kärlekshistorier».
Ungefär så förhåller det sig också; dessa
essayer utmärka sig för novellistisk hållning
och fantasi och äga därtill något av
atmosfären kring ett memoarverk eller en journal.
Den första avdelningen heter
Goetheläs-ning och rör sig om bl. a. Werther och
Iphigenia, Vandrarens aftonsång och
Valfrändskaperna. Ovanpå det professorliga
pedanteri för vilket Goethe på senare tid varit
utsatt känns det mycket behagligt att läsa
dessa studier. De äro fina och insiktsfulla,
på samma gång som de inte sakna den
erforderliga . nypan salt; de stamma lika litet
från någon knäböjande novitie som från en
lärare i katedern. Goethe är centrum i Klara
Johansons värld, och hennes tid är
romantikens, »Tysklands guldålder, de mäktiga
andarnas, de eviga diktarnas, de äventyrliga
tänkarnas, de lyckliga skönhetssökarnas
tidevarv», bevarad i dyrbara dokument och på
så sätt ännu öppen för den samtidströtte.
Förutom i den fria diktarstaden Weimar
trivs Klara Johanson bäst i dess båda
dotterrepubliker, Geijers Uppsala och Emersons
Concord. Det förra utgör fonden i den
utmärkta skildringen av »den romantiske
studenten» Per Ulrik Kernell, vari Klara
Johanson åt »de romantiska människorna» —
främst Törneros och Malla Silfverstolpe —
markerade en plats i litteraturhistorien, som
de senare kommit att inta. Inom det senares
krets befinner man sig i en annan uppsats,
»Utopin Brook Farm», som också den hör
till samlingens bästa ting.
Den titel boken erhållit anger exakt dess
innehåll. Man möter inte här livet självt,
sådant det flödar i nuet, men väl livet
sådant det levts av diktarna och speglats i
deras verk. För Klara Johanson är det
personliga det främsta i litteraturhistorien; hon
intresseras mer av det biografiska än av
idéerna och teorierna. I sitt esse är hon, när
hon i dagböcker och brev får följa en
författare på nära håll, umgås med honom, bli
intim med honom. Efter gammal romantisk
sed vallfärdar hon också till de heliga
orterna. Hon för oss till diktens lokaler på
samma gång som hon lär oss känna dikta-
ren med alla hans smådrag, och detta ger
en ovanlig konkretion åt hennes skildringar.
Då och då illustrerar hon dem därtill med
en graciös vinjett eller en liten lustig
genrebild i marginalen. Här är en av det senare
slaget:
»Es ist nicht die Originalhütte mehr!» pustar
Oberlehrer Schultze i det han torkar tinningarna
och makar på ränseln.
Förargelse eller vemod spåras ej i hans utrop,
världen är honom fullkomlig med alla sina
oegent-ligheter och surrogat i denna den legitima
vederkvickelsens månad som han får tillbringa på luff
i det önskvärdaste sällskap: maka och två döttrar
samt kollegan Müller med maka och två söner,
envar med sin ryggsäck, sin kryckkäpp och sitt
ferielynne . . .
Under glam och sång ha Schultzes och Mullers
nu strävat upp från Ilmenau den långsamt stigande
skogsvägen över Sturmheide och rasta
reglements-enligt i den lilla vidöppna blockhyddan på
Schwsl-bensteinklippan. Yngsta flickan Schultze anmodas
att långsamt och tydligt föreläsa inskriften på
väggen, vallfärdsortens stiftelseurkund, vilken fadern
kopierar i sin anteckningsbok, under det yngsta
pojken Müller vållar sina föräldrar sorg och skam
genom att blotta grundligt oförstående av de
latinska ablativer som pryda nämnda inskrift. »Sereno
die, quieta mente» — kan man begära att det
nyaste Tyskland skall förstå sådant?
»Oerhört! En Quintaner!» utbrister Müller, och
fru Müller, en torftig och hårt slätkammad kvinna
med intelligent utmärglade drag, tillägger dystert
betydelsefullt: »Väl att ferierna snart äro över!»
Men unga Müller besitter icke bara okunnighet utan
även mod att stå för den, och hans friska
brunbrända uppsyn, fullkomligt oberörd av nederlaget,
låter ana ett släkte som åtminstone inte skall ådra
sig öknamnet bildningsfllistrar.
Ett citat som detta torde vara
tillräckligt att visa vilken god kombination av
berättare och essayist vi äga i Klara
Johanson. Hennes tidiga exercitier som kåsör ha
inte varit utan betydelse. Av den gamin som
tecknade sig Huck Leber har hon också
bevarat jämnt så mycket som är stilenligt. Hon
dyrkar de romantiska idealen, hon suckar
och blir kanske rent av patetisk, men rätt
nu är det raljanta tonfallet där igen, och
hon gör ett maliciöst avslöjande, såsom då
hon upplyser om att Kernell, den sköna
själen, Mallas ljuslockiga ideal, snusade som
en vanlig enkel östgöte. Hennes Eros är en
ligapojke; det finns hos henne en egenartad
förening av en gången tids svärmeri och
modern skepticism och cynism.
SOI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
