Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Själskunskap. Några bokanmälningar. Av Emilia Fogelklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emilia Fogelkloti
död kausalitet: »Jag såg där, hur alla djur
underhöllos av växterna, växterna av jorden,
huru jordklotet välvdes natt och dag kring
solen, som ger det liv, hur solen med
fixstjärnor uppehöllos uti sitt tomma intet av
alltings varelse, alla orsakers drivfjäder
och styresman, denna världens Herre och
mästare. Vill man kalla honom Öde, så
felar man intet, ty ali ting hänger på hans
finger. Vill man kalla honom Natur, så
felar man ock icke, ty av honom är allting
kommet. Vill man kalla honom Försyn
säger man ock rätt, ty efter hans vink och
vilja går allt.»
Linné varsnade liv och frihet överallt
där vi vant oss att se bundenhet, om
också /«^bundenhet. Hans synsätt har
kallats naivt, medan naturnödvändighetens
verklighetsavtryck hållits för illusionslöst.
Men kan man då ej göra sig illusioner
bakfram? Den lille pys, som undrade
varför alla djur på museet se så ledsna ut,
avslöjade redan den andra illusionen om
verkligheten, den vetenskapligt-museala,
som uppstår genom att man etiketterar och
analyserar endast det som haft liv eller
varit livets skal, icke det som lever och
varder.
Det namn, Död och förnyelse, som Poul
Bjerre givit sitt verk är redan det ett
program. Författaren vill komma på spåren
»det centrala livsfaktum vi kalla
läkeprocess» och som på religionens språk heter
nåd.
Natur och ande stå här samman, som
de gjorde hos Linné, men med den långa
mellanliggande väg tillryggalagd, som gått
igenom analys, mekanisering, död,
sönderfall. Som Linné undersökt växterna, så har
denne själsläkare fått undersöka
människorna, ej blott deras dokumentsavlagringar
utan dem själva, runt om. Själasörjare som
han varit och är, ställer han sig antipatisk
mot teologerna. I stället för att förhjälpa
de sökande till förnyelse, »gjorde ordets
tjänare detta oåtkomligt med sin döda
mysticism». »För att nå den levande trons
himmel måste man ha genomvandrat det
levande vetandets skärseld.» (Jag är ej
säker på att man behöver ha »genomvandrat»
den; det behövs bara att inte vara rädd
för den — lika litet som för de höga ord,
som en gång skälvde av anda och liv!)
Författaren misstror alla teologiska
uttryckssätt, ja i den grad att han stundom
först utdömer en ordsammanställning för
dess meningslösa förslitenhet för att sedan
ta fram själva den ursprungliga innebörden
i andra sammanhang. Och ändå blir han ej
kvitt detta språk; det kommer in genom
fönstret, sedan han kastat ut det genom
dörren — så har det införlivats med våra
uttrycksmöjligheter för andliga värden! Och
ännu en sak, som sammanhänger därmed.
Själva stilen är hos Bjerre högtidligt styv,
ofta nog som vore förkunnaren inhöljd i
en tung skrud, utan vilken han ej ville
framträda, något prästerligt rentav i själva
den stilistiska apparitionen.
Men innehållet är personligt och
framsprunget ur ett djup av människokunskap
sådan psykologen av facket, själsläkaren
och diktaren i ett och samma väsen mäktat
utforska, uppleva och omforma den. Ett
tåligt lyssnande inför människornas
nödrop, bekännelser och själsliga sår ligger
dolt bakom det vid första anblicken alltför
pompösa framträdandet. Maskeringen är
kanske just en gärd av diskretion i
förhållande till de undersökta. Ty i stället för
att i egenskap av läkare ge oss journaler
över »fall» ■— och därbredvid förmedla
levnadsvisdom i en form och lyriska dikter
i en annan — har författaren
koncentrerat sin samlade livserfarenhet i en enda
enhetlig insikts-, bekännelse- och
förkunnelsebok i lyrisk-aforistisk form.
Redan i »Vägen till och från Freud»
ställde Bjerre problemet att upplösa »den
mekaniskt-vetenskapliga komplexen» och
förläna åt förnyelsemomenten i livet
samma faktiska prägel som åt sönderfallets.
I föreliggande arbete är uppgiften i full
gång. Man förnimmer hur det sorlar av
det upplevdas källsprång. Och när man
störtar sig in i boken, verkar den
stimulerande och tankeväckande, kanske allra
mest därför att lidandets och dödens
problem så allvarsdjupt är taget med i
räkningen.
»Först i den sökande Andens delaktighet
i Guds död och i det jublande hjärtats
delaktighet i Guds förnyelse är frälsningens
fullhet till finnandes» — detta icke blott
låter likt påskdramats själsklang, det har
mycket djupare överensstämmelser därmed
än författaren kanske medger.
Men det som är nytt i boken är själva
utgångspunkten för det upplevda. Vilken
nutida teolog visste väl så mycket om
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
