Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Själskunskap. Några bokanmälningar. Av Emilia Fogelklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.Sy ii Is k u 11 skap
människan som behöver läkedom?
Människan som lever nu, just i vår tid, i den
nya världsbilden och under den
vetenskapligt organisatoriska inriktning, som överallt
låter mekaniska krafter te sig som
överlägsna livets. Att inför en sådan bok
bruka mätstickor förbjuder sig själv. Dess
syntetiska samgrepp om människolivet gör
den lika värd att uppleva som svår att
rättvist bedöma. Den bär ännu ärr efter
en antipati, som ej blott är det levandes
reaktion mot det döda, utan skjuter över
målet. Den rör sig dock om en värld i
vardande, ej blott en individuell, utan en
samhällelig. Politikens psykologiska
problemsida såväl som yrkesarbetets inställas
i samma perspektiv på stelnandets och
förnyelsens risker och nödvändigheter.
Drömmen återfår sitt förnyelsevärde såväl som
döden.
Boken är i själva verket mycket
innehållsrik och koncentrerad. Dess egenartade
syntes av forskarinsikt, etiskt patos,
självbekännelse och lyrisk dikt gör den i viss
mån svårtillgänglig för den som ej brottats
med samma problem som författaren. Denna
mångsidighet ■—- man borde kanske hellre
säga mänskliga helhet — hos en
författarpersonlighet är lika riskabel som
nödvändig i »Fagmenneskets» tidsålder. Inte
bara därför att dess prestationer i regel
undervärderas från specialiteternas
synvinkel. Utan också därför att det ständiga
felbedömandet tillför självmedvetenheten en
fara att övergå i hybris. Stundom kan
sålunda i denna bok det själavårdande
för-myndartonfallet stöta bort — utan att man
ändå kan misskänna den människokunskap
som ligger där bakom.
Skall jag nämna ett par bland de
kapitel inför vilka jag särskilt stannat, blir
det kanske det till tankearbete sporrande
»Tid, rum och tidlösa rymder», det lilla
innerliga »Den ringaste bland de ringa»
med dess vördnad inför det enkelt
mänskliga eller »Neurotikern» med dess underton
av upprättelse och förbarmande.
Författaren vill med sin bok intet mindre
än bygga ett altare — ett altare där en
främling kanske finner skrivet, om också
ej vad Paulus läste i Atén: Till den okände
guden, så kanske: Till den vardande. Det
kommer mig att tänka på vad en svensk
historiker en gång samtalsvis yttrade om
Einar Nielsens tavla »Den svangre». »Detta
Poul Bjerre.
är vår tids madonna», sade han, »gudomen
rör sig därinnanför ännu ofödd».
Samma känsla får jag också inför
Arnold Ljungdals lilla intensiva skrift Tiden
och tron. Med religiöst allvar och
intellektuell redbarhet ställer den problemet: Inom
vilka gränser är levande religion i tiden
möjlig? Efter en kritisk undersökning av
Kants linjer (och nyare komplettering av
kategoriläran) tillspetsar sig frågan för
författaren i motsättningen: transcendens eller
immanens. Hans granskning borteliminerar
transcendensen ur det moderna religiösa
medvetandet, dock utan att förneka
»religionens transcendenta inriktning» — ett
mycket betydelsefullt förbehåll, som dock
ej kommer till sin rätt i fortsättningen.
I religionshistorien röjer sig, tyckes mig,
en etisk rytmik som nära sammanhänger
med tonvikten på respektive transcendens
och immanens, med var sina möjligheter
och risker. A ena sidan evighetsperspektiv
men världsflykt, å andra sidan nödgande
krav till världsförvandling just här och nu,
men med risk att nedsjunka i världslighet.
Alternativet ur logisk-filosofisk synpunkt
ställer sig ur psykologisk synpunkt icke som
ett antingen-eller, — åtminstone om man
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
