Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Själskunskap. Några bokanmälningar. Av Emilia Fogelklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emilia Fogelkloti
omformar transcendensbegreppet till
giltighet inom den nya världsbildens
livsorientering. När Augustinus bekänner: »Du var
innanför mitt innersta» är detta ett förtätat
uttryck för immanens. Men detta »innanför»
är en »transcendent inriktning» av
väsentlig innebörd, som ej blott konservatismen
utan själva den religiösa erfarenheten åter
och åter måste hävda.
Men här föreligger förvisso en
forskningsuppgift att klarlägga, i vad mån
transcendensen för den religiöse är ett filosofiskt
begrepp ur det förflutna eller uttrycket för
en kvalitet som tillhör de oförgängligt
giltiga värdenas. — Jag är fullt ense med
författaren, att immanensen är det starkast
betonade momentet i nuets sökande, men
jag tycker mig spåra en tonhöjning av det
andra ledet i den religiösa erfarenhetens
rytm, en förnyad inriktning mot
transcendens, uppfattad med den nya världsbildens
förskjutning av begreppsinnebörden.
Detta sistnämnda drag gör sig starkt
gällande hos den nutida teolog och
religionspsykolog, som synes ha satt märke
mera än andra, Rudolf Otto,
Marburg-professorn, vars bok Das Heilige sedan
1917 utgått i femton upplagor och
översatts till flere språk (1924 till svenska).
»Jag tyckte att Gud såg på mig ur kons
öga. Han såg rakt igenom mig. Och jag
greps av ångest. Jag vart så klenmodig,
att jag inte vågade böja knä på kvällen,
fast jag var ensam i min kammare. Men
på natten, då jag sov, ropade jag så högt
i sömnen, att jag vaknade. Och sen den
stunden var ali klenmodighet försvunnen
ifrån mig.»
Denna självbekännelse av lika innerlig
klang som folklig uttrycksform är icke
hämtad ur Rudolf Ottos bok. Den gavs av
en gammal god kvinna på en svensk
fäbodvall sista sommaren. Men utom det att den
i åtskilliga andra avseenden är psykologiskt
intressant, lämnar den ett så koncist belägg
för kvalitetsupplevelsen i vad Otto kallar
»det numinösa», att erinringen ovillkorligt
tränger sig fram som ett slags motto. Det
numinösa väcker, enligt Otto, en känsla av
ens eget avstånd, av ohelighet, ja
främlingskap på samma gång som en ofrånkomlig
attraktion (fascinans). Denna känsloreaktion
inför det upplevda är till, oberoende av det
föreställningsstoff, den miljö eller kultur-
grad, utifrån vilken en människa inramar
och uttrycker sin erfarenhet. På ett mycket
primitivt stadium får reaktionen närmast
karaktären av skräck, en skräck vars
särskilda nyans bland annat förråder sig i
den förkärlek varmed kulten inriktas på
de mest frånstötande och minst
människoliknande gudabilderna.
Törhända uttrycker Whittier orsaken
tydligare i strofen:
Guilt shapes the Terror: deep within
the human heart the secret lies
of ali the hideous deities;
and, painted on a ground of sin,
the fabled gods of torment rise!
På ett högre, mera etiskt betonat stadium
får den numinösa upplevelsen prägeln av
medveten skuld- eller ohelighetsförnimmelse
(»Ve mig, ty jag har orena läppar») eller
väckes en önskan av jagets förintelse
inför sitt numen (»icke jag, utan Kristus i
mig»).
Otto kräver av religionspykologien
noggrannare kvalitetsbestämning av känslolivet
än vad hittills presterats. Den likhet
och-olikhet som beror på avståndet mellan
begynnelse- och höjdpunkten i en utveckling är ju
av radikalt annorlunda art än den som
betingas av blotta analogier mellan
väsenskilda företeelser.
Otto utgår i sin undersökning från en
strävan att allt distinktare gränsa av den
säregna reaktion inom känslolivet, som
med alla olikheter i övrigt ger utslag för
direkt religiös erfarenhet.
Ju högre en religion står, dess mera av
rationella begrepp har den kristalliserat ut.
Men genom att fatta dessa begrepp som
definitioner av (i stället för predikat åt) en
upplevad verklighet missbrukar man dem.
Ortodoxien blev rationalismens moder icke
på grund av sitt intresse för
begreppsanalys — det har mystiken också —, utan
därför att hennes lärobyggnad saknade
medel att göra rätt åt det irrationella och så
hålla det aktuellt som upplevelse. Rationellt
kallar Otto det i gudsidéen som med
fullständig klarhet låter sig fattas av vårt
begripande; irrationellt det djup bakom
detta klarhetsområde, som undandrar sig
vårt begrepp, men icke vår erfarenhet,
känsla och förnimmelse, och som
fördenskull endast kan uttryckas genom symboler.
Att uppleva är icke detsamma som att be-
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
