Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Magnus Enckell. Av Bertel Hintze
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magnus Enckell
Liggande gosse. 1882.
Ateneum, Helsingfors.
het gentemot naturen, varmed den store
misantropen byggt upp sin kristallklara
stil. Här fann Enckell den konst, som
långt mer än den samtida symbolismen
inom måleriets stränga gränser visade
honom vägen till verklig frigörelse från
naturalismens ytlighet — en konst där
allt var klarhet och precision, där den
dissekerande sonden trängde ned till
själslivets intimaste och djupaste skrymslen,
men som tillika var en inspirerad och
stor dikt, för vars skapare den aktuella
verkligheten blott var en suveränt
behärskad ordbok.
Man behöver ej känna många av
Enckells arbeten från mitten av 90-talet
för att förstå hur genomgripande denna
konstnärliga upplevelse varit. Starkast
visa sig impulserna från Degas i de
tidigare figurbilderna — och kanske mest
gripbart i den här återgivna »Liggande
gosse» från 1892, som ett antal äldre
konstnärer med den vidsynte Edelfelt i
spetsen inköpte från den unge
oppositionsmannens första utställning och
skänkte till konstsamlingarna i Ateneum.
Överensstämmelsen i den så oväntat
avskurna kompositionen och i den
utpräglade teckningsstilen med dess diskreta
modellering är slående. Men greppet på
det psykologiska är varmare och
mildare. I stället för den gamle Degas’
fräna glädje över att avslöja den nakna,
oftast mindre smickrande sanningen, visar
Enckell en varsam hand vid tolkningen
av pojkårens vaga känsloliv på gränsen
mellan nykter verklighet och
drömmarnas sagoland. Fransmannens obetingade
sanningskrav förenas med en ömhet i
blicken, som ali formell likhet till trots
röjer den djupt personliga tonarten hos
Enckell.
Ett av ledmotiven under dessa första
studieår utgör den nakna gossgestalten,
skildrad i en stram linjestil och en
återhållsam färg, som sällan går utöver
en gråaktig klang. Inom dessa gränser
är utvecklingen överraskande hastig.
Det något tveksamma linjespelet i
»Liggande gosse» har redan i en större
537
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
